Ledare

Inför ett mentorprogram för kyrkans medlemmar

Kan ett mentorskap mellan kristna vara en nyckel för tillväxt? Foto: Stocksnap

Det är dags att täppa igen generationsglappet i våra kyrkor. Starta ett nationellt mentorprogram där unga och äldre medlemmar får mötas och hjälpa varandra att växa i tron.

Då och då reflekterar jag över en sak som gnagt allt sedan den där tiden då jag hittade en tro i tonåren. Vi var rätt många som gjorde samma sak där under ett par år.

Men inte så många av de som inte redan hade en tydlig koppling till (fri)kyrklighet finns kvar i våra sammanhamg i dag. Hur deras tro formuleras nu vet jag inte, men kan konstatera att kyrkan av en eller annan anledning inte lyckades ge dem tillräckligt mycket värde för att det skulle bli en fortsättning efter deras första möte med den.
För mig blev det däremot inte så. Uppenbarligen har de där rätt omvälvande åren satt sådana spår i mitt liv att jag i dag befinner mig på en plats jag antagligen inte hade vetat fanns, om jag inte var kvar i den del av samhällssfären vi kallar frikyrkan.

Hur blev det så? Varför blev jag kvar? Vad är den stora skillnaden mellan oss som stannar och de som går?

Mina följande funderingar är inte grundade i empiriska undersökningar, och jag tror säkert att det finns många olika förklaringsmodeller på de ovan ställda frågorna. Men jag är säker på att jag hittat ett stråk av något viktigt i min personliga historia att ta lärdom av för kyrkan i stort, och för oss som medlemmar.

Jag har nämligen benat ut ett antal saker som skiljde mig från många av de andra som kunde gjort samma resa in i en kyrklig gemenskap.

Det första var att jag själv läste bibeln, tog mig tid att reflektera och pröva de tankar den gav upphov till. Det andra var att jag tog bönen på allvar. Det tredje var att jag tidigt fick äldre kristna mentorer, även om varken de eller jag kallade dem så, som tog sig an mig och mina funderingar.

Jag kan utan att tveka säga att jag nog inte hade skrivit de här raderna i den här tidningen hade det inte varit för bland annat Boris, Håkan och sedan, den för fördjupandet och bottnandet i min tro så viktiga pastor Torsten Åhman. Som ständigt påminde mig om vägen och att det inte finns något som inte får, eller ska prövas. Därutöver en mängd kyrkvana vänner som kunde lotsa mig in i en fantastisk fin gemenskap. Samuel, Maria, Andreas, Jakob och många många fler.

Mina mentorer, om uttrycket används brett, är människor jag kunnat ringa 23.35 om kvällarna och titta förbi hos en lördag eftermiddag utan att skämmas.

De två första delarna uppmanas det ofta till i våra kyrkor. Men det tredje benet i grunden för min tro är det för sällan vi pratar om. Ändå är det ingen kärnfysik bakom modellen. I företagsvärlden är mentorer om vi ska kalla dem så, väldigt vanligt och även i den bibliska historien är läraren och adepten ett återkommande tema. Jesus själv står ut som den främste av mentorer.

På högre nivåer kan det nog vara vanligt även i våra sammanhang. Mentorer för pastorer, chefer och så vidare. För den vanlige medlemmen hör jag däremot sällan om den här formen av koncept, och det förvånar mig lite.

Med ett mentorskap där en äldre, trygg och stabil församlingsmedlem åtar sig en yngre medlem eller i alla fall en som är yngre i sin tro, är det enkelt att vänta sig ytterligare ett antal effekter.
De ibland alldeles för ljumma och timliga relationerna mellan unga och gamla skulle ha potential att blomstra.

Vi skulle kunna hjälpa varandra att kryssa med våra värderingsjollar, förstå varandras perspektiv bättre.

Den som gått före får en chans att dela med sig av sina erfarenheterna – för att nästa generation troende inte ska behöva uppfinna hjulet till alla frågor som kommer att uppstå. Och den som kommer efter får chansen jag själv fick, att lyssna på andra personer som gått alla de där stigarna som snart ska trampas upp.

Och när de trampats upp och blivit till kunskap i den allt större ryggsäcken av tro och erfarenhet – då är det dags att än en gång ge det vidare. Och på köpet lära sig nya saker av de som ska lägga ner det i sin egen väska.

När jag tänker på det är det förresten ingen nytt alls, det är ju på det sättet som kyrkan vuxit i alla tider. Från ett hjärta till ett annat.

Vad sägs om att starta upp ett nationellt mentorprogram för att hedra denna lyckosamma urtidstradition? Vi har tusentals år av erfarenhet att ta vara på i våra församlingar.

Vad är den stora skill­naden mellan oss som stannar och de som går?

Robert Tjernberg

robert.tjernberg@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne