Personer och rörelser som inte känner sin historia har inget riktigt nu och ingen framtid. De flesta vill i dag lära sig leva i nuet. Och visst är det en avgörande punkt. Men ändå är vi märkbart frånvarande. En orsak kan vara historielöshet, skriver Sune Fahlgren i sin sista ledare.
Inför denna min sista ledare i Sändaren har jag gått tillbaka till de sextiotal ledare jag har skrivit under de här sex åren. Tillbakablicken har varit nyttig. Än en gång inser jag att jag inte kan förstå mig själv om jag inte försöker förstå min egen historia och integrera den i mitt liv.
Den som inte tar sig tid att lära av det som varit, hamnar förr eller senare i en återvändsgränd. Utan att minnas det förflutna förnekar vi ju de sammanhang, där vårt liv haft sin plats. Historielöshet förskingrar det livsinnehåll som blev givet till oss som en avsikt, en riktning. Då glider oss framtiden succesivt ur händerna. Detta gäller också församlingar och samfund. Och en tidning.
Den historia som vi lyfter fram och berättar måste vara sann. En hel del skrivs för att lägga till rätta. Visst hör det angenäma och lovvärda till historien, men dit hör också felsteg och aningslöshet. Det som kanske förde andra bakom ljuset.
Min allra första ledare handlade om gåvogivande i församlingen, och påfallande många ledare har handlat om olika sidor av församlingens uppdrag i världen: diakoni, evangelisation, folkbildning, gudstjänst, etc.
Men jag har också gjort kritiska analyser av ledarskap – både i församling, kyrkosamfund och kristna organisationer. Återkommande teman har varit påverkan från idéer i den offentliga sektorn samt bristen på ett tjänande och teologiskt ledarskap. Ibland har detta väckt debatt, inte minst när jag skrev om studieförbundet Bildas brist på förankring i det historiska arvet.
Värdet av att blottlägga det som varit är beroende av sanningen. I kristen tro är sanningens vikt en omistlig del. Vi fick senast lära oss detta i uppföljningen av det tragiska i Knutbyförsamlingen, som Sändaren gett röst åt under 2020. I en omtalad ledare markerade jag mot försöken att tysta eller styra bearbetningen.
Som lärare på Teologiska högskolan har jag noterat att många blivande pastorer och präster saknar breda historiska kunskaper, men de vet mycket om aktualiteter som algoritmer i sociala medier grundar sig på. Därför är kunskapen om det egna samfundet och kristenheten fragmentarisk och klichéartade. Men när de väl börjar gräva i historien ser jag hur deras ögon börjar lysa.
Den förre engelske ärkebiskopen Rowan Williams säger i en kursbok: ”Genom kunskaper om historien förstår vi nuet”. Själv är han väldigt inläst på kyrkohistoria och tar hela tiden spjärn mot den i sina teologiska resonemang. Ett gott föredöme för nya generationer av ledare.
På andra håll i världen plågas människor av för mycket historia. I flera ledare har jag lyft fram Mellanöstern, där man är översvämmad av onda hågkomster – mer eller mindre konstruerade. Gamla sår får aldrig tid att läka. Politik handlar i hög grad om att pilla i såren för att få mer makt. Det finns otaliga minnen av gamla oförrätter – mer eller mindre korrekta, som utgör en startmotor för brutaliteter.
Ledare i en tidning ska driva en linje. Därför har jag i arkivet och bland läsarreaktionerna sökt efter lidelser som präglat mitt skrivande. En tvåsidig lidelse som återkommit är att jag vill reformera samhället och kyrkan. Och då inte så där lagom, utan som en form av helig dårskap. Anarkistiskt. Troligen är det ett frikyrkligt arv, fullt av ”ostädade väckelser”, som styrt min penna i detta avseende. Lidelsen att reformera lever vidare.
Tack för ordet!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR