Det är tio år sedan författaren, historikern och SACO:s tidigare samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg, skrev ett par uppmärksammade inlägg i Dagens Nyheter om något på den tiden så löjeväckande som en nordisk förbundsstat.

Men så här ett decennium senare röner tankarna ett allt större intresse, och tänk, det kanske inte vore en så dum tanke ändå?

Förra veckan kom beslutet att skjuta till 20 miljarder till det svenska försvaret fram till 2025. På Sändarens ledarplats ska sägas att vi är allt annat än militärkramare, men det som sker nu är att man renoverar en trasig stridsvilla till en något mer anständig fredsborg. Vi står ändå i givakt och hopp till våra grannländer om det som Gud förbjude en dag skulle ske.

Världen förändras hastigt med ett splittrat EU, en oroande utveckling i Östeuropa och kärnvapenmakter som är i luven på varandra. Den outtalde förväntan på att USA ska se oss som en given bundsförvant bleknar också snabbt.

Peter Wolodarski skriver om lynnige president Donald Trump i sin söndagskrönika (DN). Hur eftermälet av nobbad invit från Danmark att sälja Grönland fortsatt med nya (twitter)påhopp där han anklagat Danmark för att inte nå upp till sina förpliktelser i Nato med mera...och ställer den uppenbara risken i dager. Får han inte Grönland, vill han inte heller rädda Östersjön.

I Strömstad 25 september, firar Föreningen Norden sitt 100-årsjubileum. Den svenske kungen är på plats för att fira tillsammans med åtminstone en del av de
13 000 medlemmarna i Sverige och säkert en hel del av medlemmarna från de övriga nordiska länderna.

De norska delegaterna är en av de få föreningar som aktivt driver frågan om en nordisk förbundsstat.

Jag misstänker att de inte längre skrattas lika högt åt. Förbundsstaten Norden skulle snabbt kvala in som en av världens starkaste ekonomier. Tillsammans skulle Norden bli en starkare röst i EU (inte minst när Storbritanien lämnar) och även en stark röst för ett fredligt världssamhälle.

Kyrkornas samarbeten skulle säkert även gynnas av ett sådant företag, där det trots allt sker en märkligt lågintensiv samverkan idag. Något som borde ges en funderare även om Wetterbergs idéer aldrig blir verklighet.

Det finns uppenbara frågetecken, som olika medlemskap i internationella organisationer. Men en seriös utredning av frågan är faktiskt mer aktuell än någonsin.

Och inte skulle vi ens behöva byta vår nationalsång.