Sådant som stundtals varit kontroversiellt i frikyrkorummet - ikoner, rituella böner och kristen mystik sänder sällan chockvågor nuförtiden.

Men vad är det egentligen som eftersöks i dessa traditioner?

Jag anar att det handlar om något så grundläggande som en växtmån. I våra verksamhetsbetonade traditioner kan det vara enkelt att växa in i gemenskaper, men inte alltid lika enkelt att växa i tron.

De historiska kyrkorna erbjuder kanske vägar vidare till den ”fasta födan” som hebreerbrevet pratar om, som många av dess yngre efterföljare har negligerat i ivern att inte tappa fokus på de mest basala (men inte banala) andliga förnödenheterna - som frälsning.

Att vi kan lära oss av och utveckla en god relation till de historiska kyrkotraditionerna är inte fel, men det känns märkligt om medlemmar som vill växa i sin tro ska behöva sträcka sig utanför sin egen församling och kyrka, sitt eget kök, för mer näringsrik mat.

Naturlig församlingsutveckling kan vara ett verktyg för att komma en bit på vägen, men gärna också ett nationellt utbildningspaket i kristen tro och till exempel Equmeniakyrkans teologiska grund för dess medlemmar. Att ha en stark förankring i den egna traditionen är ju heller inte fel i mötet med andra.