En av Storbrittaniens mest kända filosofer och författare är död. Kanske beror det på att (Sir) Roger Scrutons brittisk-konservativa framtoning var för svårsmält för nordligare breddgrader som gjort honom så okänd här, medan han räknats som en av samtidens stora hos de egna.

Där ska man nog vara om man lyckas med bedriften att skriva ett 50-tal böcker i vitt skilda ämnen och skapat intresse kring de flesta.

Jag har själv inte läst en hel bok av honom, men flitigt följt hans tankar om ”världens förlorade skönhet”. En tanke som jag många gånger slagits av under promenader, bönestunder eller när jag funnit tiden att bara låta tankarna fara.

Utan skönheten, säger Scruton, befinner sig människan snart i en andlig öken. Jag tror han var nåt på spåret.

Det är därför det kostar så mycket att bo med havsvy, därför ett klassiskt stycke tycks kunna lyfta dig till andra nivåer, eller Michelangelos målningar i Peterskyrkan framstår som portalen till det högre.

Miljonprogrammets svaghet var aldrig det inre. Det var själlösheten i själva byggnaden. Stelheten. Utformningen för kroppar - men inte för själar.

Vi skulle våga tänka mer som Scruton i allt från samhälle till kyrkbyggen och gudstjänsters utformning.

Inte behöver vi vår tids skönhetsideal, men istället återerövra den sortens skönhet som tog sin början i Guds ögon när han såg att det han skapat ”var gott”.