Självcentreringen har blivit vår tids signum. Det pågår en stark rörelse inåt i nationer, religiösa samfund och hos individer. ”Jag” och ”vi” kommer först. Till och med det nu aktuella fredsavtalet är ensidigt, självcentrerat. Dessutom kryddat med arrogans, som om det inte pågår en allvarlig konflikt med enorma orättvisor, explosivt hat och dödligt våld.

När detta skrivs är jag på en studieresa i Israel och på de palestinska områdena tillsammans med studenter som går en diakonal utbildning. Programmet under resan fokuserar på sociopolitiska frågor och vad olika rörelser i samhället uppfattar som grundläggande mänskliga frågor och behov.

Utan att vi ber om det, kommenterar de flesta vi möter Trumps avtal. Det 80-sidiga dokumentet handlar ju om dem. Flera ser i Trumps agerande en fortsättning på USA:s dollar-diplomati. Han mäklar fred mellan israeler och palestinier med hjälp av ”ekonomi”. Avtalstexten ses som en affärsplan som ska skapa kreativa ekonomiska investeringar och nya marknader.

Den återkommande frågan bland mina studenter handlar om allt som det nya fredsavtalet så skickligt döljer, nämligen pågående brott mot människans värde och värdighet.

Wesam Ahmed, en palestinsk människorättsaktivist, menar att i dag är problemet inte okunskap om orättvisor, hållbar utveckling och brott mot mänskliga rättigheter. Problemet är att fast vi vet, så gör vi inget åt missförhållandena. Vi har fullt upp med oss själva.

– Det är viktigt att ni får upp ögonen för vad som händer här i norra Israel, säger Jamal Shehade, föreståndare för House of Grace, ett hem som ger stöd till marginaliserade i samhället. För Jamal visar Trumps projekt att man inte lyssnat in den erfarenhet som arab-israelerna har av att både bevara sin identitet som palestinier och leva som en integrerad del i staten Israel.

I stället för att se möjligheter med samexistens och jämställdhet ger Trumps avtal grönt kort för att deportera arab-israeler från byar nära Västbanken, vars befolkning ökar och anses skapa ”demografisk obalans”. Arab-israelerna i dessa byar betraktas också som mer konservativa än de i andra arabiska regioner i Israel. I klartext: De har bevarat mer av sin palestinska identitet än andra. Bland dessa byar som ska ”rensas” finns Kafr Qara, Umm Al-Fahm, Qalansawe och Jaljulia.

Israeliska tidningar rapporterar att de arab-israeliska ledamöterna i Knesset vägrar erkänna fredsavtalet. Ett tungt vägande skäl är frågan om ”rensning”. Bland de flesta ledamöter i Knesset välkomnas Trumps initiativ. För premiärminister Benjamin Natanyahu bäddar avtalet för en valseger i det nu tredje valet på ett år.

– Jag tycker mig se att ”Pax Americana” ökar polariseringen i vårt samhälle här i Nasaret, säger Violette Khoury, engagerad i Sabeel, en kristen icke-våldsorganisation. Hon menar att kärnan i Trumps budskap säger intet nytt i sak. Diskriminering finns redan i den så kallade Balfourdeklarationen från 1917.

– Läs den judiske historikern Ilan Pappé’s bok, säger Violette till studenterna och citerar nyckelorden i bokens titel: ”etnisk rensning”. Ett av de grymmaste uttrycken i historien för självcentrering är när människor deporteras med våld.

Ett nyckelord som ofta används för att rättfärdiga självcentreringen är ”säkerhet”. Trumps fredsavtal är inget undantag. Viljan att kontrollera andra för att få egna fördelar motiveras återkommande med ”säkerhet”.

Även berättelser kan skapas för att skyla över de orättfärdiga förhållanden som självcentrering skapar. Berättelserna fungerar då som penningtvätt, alltså ett agerande som innebär att illegalt förtjänade pengar överförs så att det framstår som legalt förtjänade. Enligt Hanan Wakeem, koordinator för Aswat, en feministisk organisation, används uttrycket ”pinkwashing” för gayvänliga berättelser som högerpopulistiska rörelser skapar för att skyla över deras fördomsbaserades politik.

Kanske skulle ”fredstvätt” kunna vara ett passande uttryck för Trumps 80-sidiga fredsberättelse som bekräftar bosättningspolitiken på Västbanken. Denna fredstvätt skyler över orättvisor och egenintressen. Men vem bryr sig?