Erkänn folkmordet i tid

Innan allting återgår till det normala (om det finns ett sådant) efter IS, får vi inte göra om misstaget efter 1915. Ytterligare ett utrotningsförsök av kristna, yazidier och andra minoriteter i Mellanöstern har ägt rum. Om detta folkmord må även vi svenskar berätta.

Tidigare i år drog historiska museets hyllade utställning ”Speaking memories” igång. Utställningen är ett svar på det smärtsamma faktum att de sista överlevarna av förintelsen från andra världskriget snart är döda.

När vittnesmålen från de som var där tystnar, blir det lättare för den som tjänar på att förneka sådana händelser att ta plats och få höras.

Sverige har historiskt varit rätt duktiga på att återge denna skamfläck i världsberättelsen, inte minst genom utskicket ”Om detta må ni berätta” på 90-talet. Och nu genom Historiska museets försorg att filma överlevare som i 3D har kunnat besvara besökarnas frågor om vad som hände i koncentrationslägrena och runt judarna på 30-talet.

Vittnesmålen behöver finnas kvar, det blev tydligt inte minst när en judisk kvinna till synes oprovocerat knivhöggs på öppen gata i Helsingborg förra veckan.

Att hålla vittnesmålen levande är viktigt, särskilt när de högerextrema rörelserna fått luft under vingarna igen, ända upp på högsta Europanivå (därför så viktigt att rösta i EU-valet). Men också för inflödet av människor som fått en annan bild av verkligheten serverad under sin uppväxt.

Det gäller inte bara folkmordet på judar. Länge har det till exempel varit diskussioner om att erkänna folkmordet på kristna armenier och andra minoriteter i framför allt Turkiet med start 1915. Det är deras Seyfo, svärdets år.

1,5 miljoner kristna syrianer, många kurder och som vanligt när minoriteter kommer i kläm i mellanöstern, yazidier, utsattes för ett systematiska utrotningsförsök på flera plan. Död, utraderande av traditionella namn och påtryckningar att lämna sin religion.

Folkmordet har erkänts av FN:s kommitée för mänskliga rättigheter och av flera länder, som bland annat Nederländerna och Frankrike.

I Sverige togs ett beslut i riksdagen att erkänna Seyfo först 2010, 95 år efter händelserna. Men skam att säga har beslutet fortfarande inte verkställts av varken alliansregering eller av de rödgröna som vid tidpunkten för riksdagsbeslutet var drivande i frågan.

Det är särskilt beklagligt med tanke på att vi riskerar att få en ökad spänning med svenskar av både turkisk och arameisk/syriansk/armenisk och dessutom yazidisk bakgrund som behöver försonas i sitt nya land.

När turkiska riksförbundets vice ordförande Barbaros Leylani i ett tal på Sergels torg 2016 skanderade ”Turken vaknar!...De armeniska hundarna bör akta sig. Död åt de armeniska hundarna!” och pratade i termer av raskamrater och blod som ska flyta, gick det nog på riktigt upp för den vanlige svensken hur djupt rotad denna konflikt är.

Vad sägs då utanför svensk medias ramar? Vad finns det för intressen hos utländska stater som sponsrar moskéer, kyrkor och föreningar i Sverige?

Hur agerar vi när exempelvis Turkiets styrande parti AKP pekat ut kristna som ”ett hot mot nationens stabilitet” och de ofta anklagas för att vara västkollaboratörer?

Vi måste börja med att utgå från att den som fastnar i de här tankemönstrena antagligen matats med dem sen barnsben. Allt måste till ruta ett för att en omstart ska kunna ske här i Sverige.

Detsamma gäller ju även åt andra hållet såklart.

Därför är regeringens skyldighet att verkställa riksdagsbeslutet om Seyfo för att åtminstone säga ”Vi ser nu och vi bryr oss”.

Men vi kan inte stanna där. Samma sak upprepas igen. I Syrien, Irak och i stora områden av det vi känner som Mellanöstern.

Kristna, yazidier, ”feltänkande” muslimer, kurder och andra minoriteter i den mån de finns kvar har förföljts, drivits ut, förslavats eller dödats av ett framhärdande IS.

1915 går det möjligen att till omvärldens försvar säga att det fanns informationsbrister. 1945 visste vi. 2019 finns inget att skylla på. När den brittiska regeringen lagt fram sin rapport om förföljda troende slås fast att utrensningar av kristna på sina håll ”närmar sig den internationella definitionen av folkmord”. Därför, om inte annat för Sveriges interna sammanhållnings skull, och för att skapa möjlighet till försoning mellan nysvenskar:

Regeringen bör erkänna både det gamla och nya Seyfo.

Om dessa folkmord må vi också berätta.

»Vittnesmålen behöver finnas kvar, det blev tydligt inte minst när en judisk kvinna till synes oprovocerat knivhöggs på öppen gata i Helsingborg förra veckan.

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

 

Till minne

Söndagsservice