Barn och unga. Att föra tron vidare till nästa generation borde vara högsta prioritet för alla frikyrkor, så också för Equmeniakyrkan. I allt tal om vad som ska göras borde det ligga överst på agendan. Men gör det verkligen det?
Någon sa en gång att om alla som vuxit upp i en frikyrka skulle stannat som medlemmar till vuxen ålder så skulle vi räkna antalet i miljoner och inte tusental.
Bara Svenska Kyrkan av de kristna samfunden räknar sina medlemmar i just miljontal. Men också de backar med snabbtågshastighet, och bedöms inom de närmaste åren ha mindre än halva den svenska befolkningen som medlemmar.
Det är fortfarande ganska många medlemmar (runt fem miljoner), men för en före detta statskyrka som en gång i tiden räknade så gott som alla svenskar som medlemmar är detta en negativ milstolpe. För den samlade kristenheten innebär det också att det inte längre är givet att människor som besöker våra kyrkor har grundläggande kunskap eller ens en förutfattade meningar.
Kopplingen mellan det svenska majoritetssamhället och kristendom som defaulttillhörighet är alltså mer eller mindre bruten.
Speciellt i arbetet med unga borde detta vara alarmerande. Som Maria Klingenberg, lektor i religionsbeteendevetenskap vid Uppsala Universitet kom fram till i en studie från 2019: ”Unga som har erfarenheter av religion i nära relationer, som i familjen eller tillsammans med vänner, uttrycker ett mindre avstånd till religion än de som inte upplever religion på nära håll i sin vardag.”
På bara några decennier har denna typen av kontakter minskat avsevärt för många som kanske nu får sin bild av vad religion är från dokumentärer om Knutby, ryska patriarker och IS-resenärer. På många sätt kan det vara viktigt att bejaka detta som ett sorgearbete - men möjligen kan vi också se det som en möjlighet att presentera den tro våra kyrkor representerar på ett mer förutsättningslöst sätt.
I en för lite uppmärksammad doktorsavhandling signerad Anna Wrammert (också vid Uppsala Universitet) från i höstas ges en del hoppfulla besked. Hennes bedömning blir i motsats till mina farhågor ovan att ”Unga konstruerar, eller pratar om religion på många olika sätt. Till skillnad mot vad jag (Anna) trodde, förknippar de religion mer med gemenskap, vägledning i livet och kultur, snarare än konflikter och våld.”
Visserligen är Sveriges unga, liksom dess vuxna, bland de mest sekulära i sitt slag. Åtminstone om man ser tillhörighet i ett samfund eller kyrka som markören. Däremot är andligheten inte så svag som det verkar, och ett utpräglat drag hos svensken är att utveckla sin ”egen” tro på övernaturliga väsen och Gud.
Där det hos äldre möjligen finns ett drag att hålla detta för sig själv verkar den framväxande generationen inte alls lika låst. Kanske på grund av att en grundtillhörighet till någon religiös grupp inte längre är självklar. Transparensen i sociala medier verkar vara en ytterlig faktor.
”De elever som sa sig vara ateister uttryckte stort intresse av att diskutera religion och hur det framställs. Att vara ung ateist behöver därmed inte vara detsamma som att vara ointresserad av religion”, svarar Wrammert på frågan vad som överraskade henne mest.
Kan kyrkan svara upp mot en generation som kanske inte är intresserade av att i första hand bli av med en sovmorgon på söndagar men däremot att få något att orientera sig mot i livet. Och få veta vad den kristna tron kan få betyda i deras liv?
”Ett stort behov är att stärka arbetet för barn, familj och unga vuxna”, skriver Equmeniakyrkans styrelse i sin senast publicerade rapport. En riktig bedömning. Vi gör bäst i att tänja på våra invanda tankemönster för att hitta rätt sätt att möta det. Ska vi till och med kalla det en existentiell fråga för all svensk kristenhet?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR