Daesh, ett begrepp sprunget ur arabiskans ord för att trampa sönder eller förgöra, grundades ur resterna av irakiska al-Quaida. Organisationen för monoteism och Jihad, Mujaheddins konsultativa råd och ett antal fristående irakiska stammar. Tillsammans utropade de ett världsomfattande kalifat med påstådd auktoritet över världens alla muslimer.

Där deras svarta flaggor vajat har ljuset inte lyckats tränga in i sprickorna de åsamkat. Istället har det systematiska våldet triumferat när man knuffat ner homosexuella från höghustak, tvingat kvinnor att bli sexslavar, bränt motståndare i burar, filmat halshuggningar på webben och till och med korsfäst barn. På dörrarna till kristna och yazidiska hem har man målat särskilda tecken som en sista hälsning från döden och bara i Irak har man lyckats driva ut över 700 000 kristna ur landet. I linje med detta vansinne har man även avrättat shiamuslimer och tvingat sunnimuslimer till sin egna förvridna tolkning av Koranen.

Daesh har saknat såväl moraliska som geografiska gränser och det är för detta skräckvälde som ett antal människor från svenska förorter gått i drängtjänst. När kalifatet nu har fallit har somliga av dem sökt sig tillbaka till Sverige medan andra sitter i flyktingläger och hoppas på nåd. Inte för att man är beredd att möta konsekvenserna av sina handlingar utan för att man såklart vill frihet och trygghet. Någon skuld i övergreppen vill man inte kännas vid. Istället är det bortförklaringar om att man inte vetat, inte sett och inte deltagit. Tvärtom har man tydligen både kört ambulans, lagat mat och studerat Koranen men aldrig dödat någon.

Men vilken arbetsuppgift man än haft i skräckväldet har man sökt sig till en miljö som byggt på sexuella övergrepp, terrorism och massgravar. Att dessa ofattbara handlingar, som dessutom filmats i propagandasyfte och spridits till en hel värld, skulle vara okända för dem som var på plats är inte särskild trovärdigt. Vissa förstår det och gör försiktiga erkännanden, men menar att de bara lytt order och ångrat sig. Det har vi hört förut. Efter Förintelsen genomfördes Nürnbergrättegångarna och på de anklagades bänk satt läkare, vakter och administratörer som menade sig varit just plikttrogna och blott kuggar i maskineriet. Men att vara en kugge fråntar en inte ansvaret och det friar inte från skuld.

Därför är det nödvändigt att hemvändarnas barn omplaceras permanent till kärleksfulla hem. Därför är det nödvändigt att varenda person som haft samröre med Daesh och liknande dödskulter dömds till längsta tänkbara straff. Men så ser det inte ut i Sverige. Tvärtom har bara en tredjedel av återvändarna dömts och långt ifrån alla har fått fängelsestraff. Annat ser det ut i grannlandet Norge. Där räcker det att säkerhetspolisen kan bevisa att personen tillhört en terrororganisation. Man måste alltså inte ha deltagit aktivt i övergrepp och mord för att räknas som skyldig. Därför har den islamistiska miljön kunnat försvagas i landet samtidigt som risken för terrorhot sänkts rejält.

Detta borde vara självklart också i Sverige och därför är det viktigt att regeringens förslag på ny terroristlagstiftning lämnar remissrundan och hamnar under talmannens klubba i riksdagen snarast möjligt. Med den skulle dagens tre lagar mot terror ersättas av en ny och skarpare lag. Där föreslås det att man slopar dagens uppräkning av vilka brott som kan anses vara terroristbrott för att istället dömda om handlingen begåtts med avsikten terrorism. Det skulle innebär att såväl samröre, finansiering, uppmaning, utbildning och resor av, med, för och till terrorism skulle förbjudas och det vore inte en dag för tidigt. Varken för hemvändarna eller för vårt allmänna rättsmedvetande.