Teologiska fakulteter och dito högskolor är bra märkliga platser. Här möts människor från olika platser och med olika liv. Här samlas tidigare förskollärare, socionomer, skådespelare och pr-chefer för att istället studera Guds väsen, hebreiskans grammatik, dödens mysterium och ritens betydelse. Tack vare tentor och forskning, föreläsningar och seminarium formas en ny generation teologer och religionsvetare för tjänst i kyrkor och samfund, organisationer och museum och det är utmärkt.

Men för somliga troende uppfattas teologiska studier istället som problematiska, i alla fall för diakoner, präster och pastorer. Man uttrycker en rädsla för att akademin ska korrumpera tron och lägga en intellektuell brandfilt över den Heliga Andes glöd. Jag tror tvärtom att den som har en teologisk utbildning i botten för sin pastorala gärning lättare kan möta människor i deras behov. Genom sin akademiska bas kan hon bättre förklara religiösa texter, beteenden och historia också för vår tid och människor av i dag.

Däremot finns det verkligen yrken där en akademisk utbildning för all del kan ge en god bas för livet men som fyller en marginell eller ingen roll för ens yrkesskicklighet. Jag tänker nu närmast på traditionella arbetarklassyrken som chaufförer, elektriker och städpersonal. Utan dem stannar Sverige och det rent bokstavligt. Landet skulle stå still. Ändå har vi byggt ett samhälle som är i det närmast besatt av att alla måste kunna göra en klassresa och att alla därför måste studera vid högskolor och universitet. Missförstå mig rätt, alla ska få resa vart de vill och högre studier ska vara tillgängliga för alla. Men akademin passar inte alla och teoretisk kunskap måste inte ses som finare eller bättre än praktiska färdigheter.

I dagarna påminde Transportföretagen om att Sverige lider brist på såväl lastbils-som busschaufförer. Å ena sidan är det hyfsat lätt att bli lastbilschaffis genom att gå på gymnasiets fordonsprogram, arbetsmarknadsutbildning eller komvux. Å andra sidan räcker de som gått någon av dessa utbildningar inte till. Lastbilschaufför-erna är ändå ett bristyrke.

Samma sak gäller tågens värld. Som om det inte var nog med signalfel, löv på spåren och försenade avgångar så har vi en skenande brist på lokförare. Här kan vi dock se en försiktig uppgång då en och annan kändis lagt tågkörande
som brödjobb vid sidan av sitt artisteri, men samtidigt gapar många förarhytter fortfarande tomma. Om de så kallade lågstatusjobbens lika låga löner utgör ett hinder borde lokföraryrket ha viss draghjälp då lönen landar på nära 40 000 kronor i månaden.

Något liknande har ju redan hänt när de så kallade RUT-avdragen infördes och tvättade den hushållsnära tjänstebranschen vit. Plötsligt kunde kvinnor med enklare arbetsuppgifter förvandlas från svartlönearbetare med osäkra avtal till välbetalda egenföretagare.

Om hela Sverige ska leva samtidigt som människor får förflytta sig mellan taxeringskalenderns intervaller måste vi få fler sådan här berättelser och förändringar.

Kanske måste vi en gång för alla släppa idén om att varenda människa måste bli akademiker? Det skulle, om inte annat, gynna både brist-branscher men också högskolor och universitet. Sänkta intagningskrav och ett överskott av studenter riskerar nämligen att sänka kvaliteten på utbildningen och därmed också på en akademisk examen. Det handlar inte om att skomakare ska förbli vid sin läst. Det handlar om att någon som gillar att göra skor och har talang för det ska kunna leva på just det och inte tvingas läsa sömteori och klackkunskap.