Det är bra att just detta omkringstrosande uppmärksammas. Det som behövs i vår tid är nämligen en ”vandra-omkring-teologi”. Människor som likt Jesus går runt och stannar upp där människor är, där behov uppstår. Detta bottnar i tron på att Gud är här, finns i varje möte, är nära som luften vi andas, att Gud i Jesus blev kropp, tog ställning, ändrade riktning, gick undan. Vi tror att en inkarnerad Gud visar vägen bort från målformuleringar till ad-hoc och ansikten, kroppar i nöd.

För övrigt är just ”Skyltar” och ”Plakatteologi” något Fahlgren återkommit till sedan vi valdes till kyrkoledare. I ”Resa till enhet” beskriver vi vår strategi som i hans mening torde vara ett slags ”icke-strategi”, nämligen ”ömsesidigt beroende” och ”gemenskap”. Vi tror inte det finns några målformuleringar bortanför relationerna. Vi tar emot Guds kyrka i alla våra församlingar och i kyrkan som helhet och svarar på den genom att mötas till gudstjänst där vi får tacka och be. Vi söker möten med människor i våra verksamheter och utanför kyrkans väggar, det Fahlgren kallar ”aktivism”.

Vi är självklart medvetna om medlemstal och församlingar som läggs ner. Därför arbetar vi nära i dessa processer och har prioriterat församlingsutveckling och församlingsgrundande. Vi skickar människor, handledare och andra medarbetare. Det syns inte på plakat eller skyltar.

Vi har beskrivit mission i Missionshäftet ”Mission som förvandlar världen” som kyrkans väsen. Missionsuppdraget är globalt och gäller alla. ”När vi möter scouten i patrullen, när vi sjunger tillsammans i gospelkören, när vi vittnar …, när vi samverkar med andra aktörer för att stötta nyanlända, när vi arbetar diakonalt, när vi samlar in pengar till våra internationella missionsprojekt, när vi sänder och tar emot missionärer /…/så är vi en del av Guds mission”.

Det är alltså ”mission” Fahlgren beskriver som ”aktivism”. Tidsbristen han nämner är en nödvändig konsekvens av en relationell kyrka. Pastoralt ledarskap innebär att kunna lägga allt åt sidan när ansikten kallar.

Vi är glada att ekumeniken syns tydligt. Receptiv ekumenik kommer förhoppningsvis redan nästa sommar bli mer bekant när bland annat vår högskola Enskilda Högskolan är med och arrangerar en konferens på temat.

Vi anser också att självkritik behövs och tid för sorg, att alternativa berättelser självklart ska skrivas, vilket redan sker. Vi undrar dock vilket ”Equmeniakyrkan” som avses angående att ännu inte ha satt ner foten i grundläggande identitetsfrågor. Som kyrkoledare är inte vår uppgift att sätta ner foten utanför kyrkan, utan mitt i den. För att kunna det behövs tid och eftertanke, processande, bön och lyssnande. Vi är mitt inne i dessa processer nu. Senast på kyrkokonferensen i år ägnade vi frågan om ordination stor plats, så även på Vinterkonferensen tidigare i vår. Om man inte är med vid dessa tillfällen, kanske man inte uppmärksammar det.

Vi tror att bönen om enhet som Jesus bad innan han lämnade sina lärjungar är både medel och mål. Vi tror att Equmeniakyrkan, liksom hela Guds kyrka, är kallad att vara ett svar på nöd, splittring, utanförskap, klimatkris, krig och fattigdom.

Vår uppgift är att delta i Guds mission att läka världen och gå med Jesus, jordad och öppen mot himlen.

Kyrkoledarna i Equmeniakyrkan

Lasse Svensson

Sofia Camnerin

Olle Alkholm