Redan 2014 slogs det fast i en rapport från stiftelsen för strategisk forskning att ungefär hälften av alla svenska jobb står för en automatisering innan 2034.

Tiden skärs ned år för år i enlighet med principen att utvecklingen inte går i stadig takt framåt utan accelerar i takt med ny kunskap och teknik.

Det talas mycket om detta, men samtidigt är det i praktiken svårt att greppa hur fort omställningen faktiskt går, och att samhället obönhörligen halkar efter. Särskilt tycks det vara så i Europa där vi hamnat i någon form av limbo med diskussioner om invandring och säkrade gränser, medan all världens information lagras med rasande takt i serverhaller placerade i USA, Kina eller Indien.

Exakt vad det betyder för Europas framtid är osäkert, men har potential att vara mer avgörande för kontinenten än om så alla europeiska länder skulle göra sitt eget ”brexit”.

Klart är att vår priviligerade ställning som ekonomiskt och akademiskt nav sedan länge inte är något annat än bubbla på väg att spricka.

I Sverige har vi sedan efterkrigstiden varit relativt duktiga på att förhålla oss till omvärldens förändringar, mycket tack vare att vi haft en del större inhemska aktörer för att hålla en stadigt växande industri under armarna.

Men företag som Volvo, Saab, Autoliv eller för den delen Ikea är endast delvis svenska idag, nedlagda eller står inför stora organisationsförändringar som inte ger lovande framtidsutsikter för fler svenska jobb.

Vi kan inte heller vara säkra på att svensk industri är på evig tillväxt, särskilt inte att tillväxt i framtiden är det samma som ständigt ökande antal jobb, eller att jobben nödvändigtvis är
lokala.

I det här läget behöver Sverige hitta starka former för snabba omställningar på arbetsmarknaden, och inte bara för så kallade lägre utbildningar. Vi behöver en akademi som kan försörja en rörlig arbetsmarknad med snabba omställningar.

Här har Sveriges folkhögskolor en given plats att inta.

Här finns den långa erfarenheten av blandad bakgrund i fråga om elevunderlag, starka kopplingar till folk- och demokratirörelsen. Här finns en lång tradition av att bygga god utbildning på flera olika nivåer.

Det är inte för inte som folkhögskolornas
vikt för Sveriges utveckling till ett av världens
modernaste länder, nu också uppmärksammas
utomlands.

I veckans Sändaren skriver vi om New York
Times ledartext i ämnet där skribenten David Brooks lyfter fram folkhögskolans holistiska syn på bildning.

”Med bildning fokuserar man inte enbart på ett specifikt ämne eller examen, utan på något som också omfattar och omdanar hela människan – intellektuellt förvisso, men också moraliskt, känslomässigt och som ansvarsfull medborgare i ett större sammanhang.”

Här sätter Brooks också fingret på varför just folkhögskolorna är så gott skickade att få större ansvar i den pågående omställningen.

Yrkeshögskolor och andra modeller som nu lanseras på bred front är förvisso nödvändiga och bra, men saknar möjligheten att utbilda annat än specifika yrkesutövare. Folkhögskolan kan genom sin bredd och spets och plats i svensk historia, ge en grund för eleven att skaffa sig en bildning som räcker bortom den enskilda utbildningen.

Samtidigt som du skulle kunna ändra yrkesbana får du del av en kultur som lär dig något om hur Sverige som samhälle byggs upp.

Högtravande? Inte enligt New York Times, och jag är beredd att vara lika entusiastisk som den ansedda amerikanska tidningen vad gäller folkhögskolornas roll - också för Sveriges framtida utveckling.

Vi har inte råd att idealisera 4,5-åriga akademiska studier för att hinna med omställningen. Det är rättfärdigat i vissa fall, men vi behöver fler vägar för att färdigställa människor för arbete.

Samtidigt som automatiseringen kapar jobb kommer den också att skapa jobb.

Det behövs nu ett engagemang från statligt håll, liksom från utbildningsaktörer att titta ännu mer på folkhögskolans roll i fråga om att också fungera som en försörjare av framtidens frontyrken lika mycket som att vara en plats för nystart.

Den nya tiden gör att det våras för vår 150-åriga folkrörelsemodell.