Frågan uppstår då och då; går det att vara kristen utan att vara med i en församling? Svaret brukar bli ett nja. Det vill säga; visst går det, eftersom tron är en sak i sig - och står mellan oss och Gud. Men det blir svårt att hålla tron levande utan att den får bäras upp gemensamt i församlingsgemenskapen. Liksom en själv är med och bär andras tro.
Ett svar som i och för sig både är bra och sant, men som känns ofullständigt och faktiskt lite kravfyllt.
Jag har själv greppat efter ett svar många gånger genom mitt liv som troende - vad är det för mening med att stå med i en församling, att gå på gudstjänsterna - delta i den kristna gemenskapen?
Det är heller inte alla perioder i livet jag stått som den mest flitige församlinsgmedlemmen. Nu i småbarnsåren är det en ständig kamp att hinna med sig själv - så också församlingen.
Men jag har till sist landat i en formulering av svaret på den där frågan som verkar rimlig; För den kristne är det inte frågan om att vara med i en församling - som en del i Kristi kropp har upptagandet i en sådan redan skett.
Gemenskapen bör hellre ses som ett sakrament, något av både ceremoniell, upplyftande och inkluderande karaktär. En helig handling helt enkelt.
Den kristna gemenskapen är främst ett heligt kall till att vara en levande del av Kristi kropp.
En tro på den heliga, allmänneliga kyrkan och de heligas samfund inrymmer med andra ord nja-svaret, men förvandlar det till ett längtande ja efter den heliga gemenskapen.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR