Ledare

Den fula ankungens självbild

Theo van Hoytemas illustration till en tidig upplaga av Den fula ankungen.

En församlings självbild är betydelsefull för utfallet av verksamheten. Den behöver vara realistisk, inte grandios eller negativ.

Så här års är det samlingssöndag och verksamhetsupptakt i församlingarna inom Equmeniakyrkan. På många håll finns genomtänkta strategier och en förväntan på ”något nytt” – att nå ut med evangeliet och bli fler i församlingen. Men kommer verksamheten den här hösten att bryta den nedåtgående trenden i antalet dop, nya medlemmar och deltagare i olika grupper? Enligt aktuell forskning beror det bland annat på vilken självbild församlingen faktiskt har.

Den kognitiva psykologin påstår att det är vanligt att individer går omkring med förvrängda uppfattningar om sig själva. Sådana skeva självbilder påverkar relationer, tillhörighet och den roll man spelar i olika sammanhang.

HC Andersens saga om den fula ankungen åskådliggör detta fenomen. Den lilla fågelungen såg sig själv som grå och ful. Ungen ratades av änderna för att den inte såg ut som dem, av hönan för att den inte kunde kackla och av katten för att den inte kunde spinna. Men så ser fågelungen en dag sin spegelbild i vattenytan. Där fanns inte längre någon ful ankunge, utan en vacker ung svan. Den sanna självbilden förvandlade ungen, gav en ny tillhörighet och en ny roll.

Självbild är inte bara ett individuellt fenomen. En grupp har också självbilder av vem man är och vad man ska göra. Även kristna församlingar bär på självbilder som spelar en avgörande roll, inte minst när man vill genomföra ett förändringsarbete.

Att uppmuntra, forma nya strategier och börja ny verksamhet leder alltså inte självklart till förändringar om den kollektiva självbilden är skev. Även om det händer mycket nytt, ser många i församlingen inte det, därför att dess självbild är som den fula ankungens.

Förenklat kan en församlings självbild vara av tre olika slag: en grandios, en negativ och en realistisk självbild. Låt oss se lite närmare på var och en.

Den grandiosa självbilden kännetecknas av en idealbild av hur bra församlingen var en gång – ofta i form av en framgångssaga eller en guldålder. Förändrade förutsättningar och nutida förhållanden får inte plats i den här typen av självförståelse. Trots att det numera kommer relativt få till söndagens gudstjänster och antalet barn och unga i olika verksamheter minskar, så talar man om sig själv som en stor församling med en stor barnverksamhet. Rådande läge får en grandios självbild inte syn på. Höstens verksamhet blir istället en magisk förväntan på ”väckelse”.

Församlingar med en negativ självbild underkänner sig själva. Man talar nedlåtande om församlingens ledare och verksamhet. Det man ser är att ledarna gör så lite. De får aldrig till det. Och man pratar om allt som inte fungerar i verksamheten. Med en sådan negativ självbild kan inget förändras. Det säkraste sättet att misslyckas med höstens verksamhet är att underkänna det församlingens faktiskt gör och göra sig själv till betraktare av allt. Med en negativ självbild kan man inte ta fasta på det som fungerar och som har växtkraft.

En realistisk självbild finns när församlingen förstår vem man egentligen är och vilket mångfasetterat uppdrag Gud har gett den. Likt ankungen i HC Andersens saga botas skeva självbilder när man inser vad som är sant.

Församlingens spegelbild finns i dopvattnet. Där finns Kristusmönstret och där anar vi Skaparens omsorg om allt levande. I och genom dopet uppstår tillhörighet bortom åsiktsgemenskap och egna beslut. Dopets vattenmärke visar församlingens identitet i Kristi påsk och församlingens uppdrag i relation till skapelsens återupprättelse.

Flera svenska kyrkovetare har de senaste åren gjort empiriska studier om kyrkosamfunds och församlingars självbilder i relation till rådande läge. Denna självbild kallar de för ”självförståelse”, ”implicit församlingssyn” eller ”ecklesiologiska föreställningar”. Oavsett teoretiska begrepp visar studierna att det ofta finns ett stort gap mellan självbilderna och verkligheten.

Här följer tre exempel: Jonas Ideström har undersökt självbilder hos församlingar i glesbygd. Där har man ofta en mer ekumenisk bild av sin identitet och en mer konstruktiv självbild av sitt lokala uppdrag än vad kyrkosamfundet har. Närvaro i en bygd ses som tecken på trohet. Andreas Thörns läsning av jubileumsskrifterna i Filadelfia-
församlingen i Stockholm visar att ”framgång” och ”främlingskap” var länge den församlingens självbild. I en uppmärksammad studie har Marie Rosenius analyserat den påverkan som gudstjänststatistik haft på Svenska kyrkans självbild: De teologiska perspektiven tonades ner och kyrkan som en serviceinstitution i välfärdssamhället förstärktes.

Vad kan förändra en skev självbild? Kanske är Søren Kierkegaard något på spåren när han påstår att det sker när man möter någon där han eller hon är; sådan den personen är. Detta gäller också för en kollektiv person som församlingen. Det är sanningen som ger frihet, inte önsketänkande eller grämelse.

Till och med en enkel sak som att möblera om i kyrkorummet, så att det svarar mot det antal man faktiskt är, kan förändra självbilden. Plötsligt är man ju inte få utan ganska många; man måste till och med hämta en extra stol för att alla ska få plats. En ommöblering brukar inte ske utan motstånd, men något händer när ”kostymen” passar kroppen. Här räcker det att påminna om en annan av Andersens sagor – den om kejsarens nya kläder. Sanningen som ett barn säger befriar både folk och ledare från den grandiosa självbilden.

»Oavsett teoretiska begrepp visar studierna att det ofta finns ett stort gap mellan självbilderna och verkligheten.

Sune Fahlgren

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne