Frågan är värd att inte ta lätt på, eftersom den innehåller många lager av frågor och svar som inte enkelt besvaras. Den som är kristen och ensam i sin kristna tro är det ofta av en anledning. Ibland av anledningar som denne inte ens kan rå för. Ibland finns lager av sorg, av besvikelse, av händelser som gjorde att gemenskapen bleknade bort.

Berättelse om gemenskap

Det går dock inte att undkomma det uppenbara i att den kristna berättelsen, och dess judiska historia, från början till slut är en berättelse om gemenskap. Urhistorien, den om skapelsen och fallet handlar just om detta - glädjen av att vara i den gudomliga gemenskapen - och skadan av att välja bort den.

Jesus tar avstamp i detta. Inte mycket i Nya Testamentet handlar om vad han gjorde ensam, innan han började kalla människor till gemenskap - och allt kulminerar i att förhänget till det allra heligaste i templet faller - en symbol för att gemenskapen med Gud nu öppnats för alla. Inte endast för de initierade prästerna i Jerusalem.

Om detta handlar också det allmänna prästskapet. Jag kan i alla fall inte tolka det på något annat sätt.

Det handlar inte om att var och en måste vara beredda på att predika som i trans från en estrad, eller arbeta som pastorer - utan att vi var och en nu kan kliva innanför det allra heligaste. Till ett personligt möte med Gud.

Där två eller tre är samlade, är jag mitt ibland er, är kanske ett av de flitigast citerade bibelverserna man känner till. Antagligen finns en anledning. Nämligen att generationer upptäckt det vara sant.

Men om det är sant, krävs det att vi tar det på allvar.

Stor rörlighet i antal gudstjänstbesökare

I en facebooktråd mellan två församlingsanställda snappar jag upp att rörligheten för hur många som kommer till en gudstjänst är väldigt stor. Och ingen av dem kunde se en given anledning. Ibland var där 10, ibland 50, 100. Ibland fler ändå.

Naturligtvis finns många anledningar till uteblivna gudstjänstbesök. Personligen är varje söndag en kamp mellan gudstjänstliv, ungdomsidrott, sovande barn och ja, ibland en ren prioritering av den egna sömnen. Den som är utan synd kaste förste stenen.

Men var jag flitigare i mina besök innan jag fick barn? Nej, jag kan inte påstå det.

Gled iväg från gemenskapen

Jag märker att jag inte är ensam om detta. Och jag tar det inte med en axelryckning. När Equmeniapastorn Jacob Langvik skrev sin bok ringade han in en anledning till varför flera av hans barndomsvänner lämnat kyrkan, och som flera studier sedan bekräftat: INGEN. Tron fanns kvar, de gled bara iväg från gemenskapen.

Efter ett tag kanske också tron glider iväg.

Jag kunde enkelt ha varit en av dem. Ett brinnande intresse för tro och en passion för läsning har varit två starka faktorer som burit.

Men på sistone har jag insett att det finns en faktor som kanske betytt ännu mer. Mötena i de små gemenskaperna.

De har legat som en solid till grund till det kristna liv jag kunnat bevara. Det hade inte varit möjligt utan en gemenskap att vara sårbar, tvivlande och även uppmuntrande i.

Kalla det cellgrupp, bönegrupp, komplement, fundament eller vad du vill. På sidan 55 i Equmeniakyrkans nya färdplan hittar jag det under rubriken de ”mindre gemenskaperna”.

För mig är detta de stora gemenskaperna. Och jag förvånas lite över att de inte tar mer plats. Så väl i färdplanen som i strategier för hur kyrkan ska växa framåt.

För att svara på min egen initiala fråga; nog kan man vara kristen och ensam. Men den kristna kyrkan kan bara överleva om gemenskapen mellan troende ges sin centrala roll.