Dels har Putin rätt i att omvärlden sedan länge vill ha bort honom som rysk ledare. Även om det självklart inte funnits något militärt hot, är det lika självklart att det i alla försök från väst att bygga samarbeten och samhörighet med Ryssland, är ett annat Ryssland än det Putin står för som vi vill ha att göra med. En öppnare och mer demokratisk ordning i Europa förutsätter ett annat ledarskap i Ryssland.

Dels har Putin rätt i att ett hyggligt demokratiskt, ekonomiskt och socialt fungerande självständigt Ukraina är ett hot mot hans egen och hans regims inre legitimitet. Det skulle visa på en alternativ modell till Kremls auktoritära styre för ett till betydande del ryskspråkigt land. Kiev åberopas i Moskva som Rysslands historiska ursprung. Att Kiev idag på nytt skulle vara en förebild och förebud för möjligheter i hela Ryssland är förvisso en fara för Putin personligen .

Därför försöker han nu med krig i full skala krossa Ukraina i dess helhet. De märkliga turerna kring rebellområdena i östra Ukraina var en skenmanöver. Genom att snabbt försöka inta huvudstaden och få bort den politiska ledningen, vill han etablera en ny verklighet. Och kanske ser han samtidigt  en möjlighet att ytterligare skadskjuta president Biden i USA. För ett halvår sedan föll Kabul efter en katastrofal västlig reträtt.  Nu står Kiev i tur utan att väst förmår göra något.

Här finns en lockelse för en kallhamrad maktspelare från St Petersburg. Men inte minst den klassiska  ryska litteraturen visar att den som satsar allt på ett kort vid dekadensens spelbord lätt förlorar allt. För varje dag som Putin och hans trupper är fast i ett blodigt krig, växer frågorna varför han förgör det broderfolk som han vill återförena sig med.

Bland det första som föll för den ryska våldsmakten var det kärnexplosionsförstörda Tjernobyl. Det finns något surrealistiskt skrämmande apokalyptiskt med ett krigsföretag som börjar med att vinna kontroll över dödsriket.