Sverigedemokraterna må ha putsat fasaden efter att SS-veteranen Ingemar Somberg 1998 gav rådet; ”Häng in uniformen, ställ från er ölburken och sluta skråla om ­judeslakt.”

Giorgia Meloni, Italiens stora valvinnare, må även hon ha renoverat i formuleringarna sedan hon för inte alltför länge sedan hyllade fascistledaren Mussolini, och tog ledningen för Italiens bröder. Partiet som fortfarande använder sig av eldssymbolen vid Mussolinis grav som logotyp.

Men vad händer när man börjar skrapa ytan på dessa och andra partier med extremistisk närhistoria i Europa? Hur många ”Helg seger” kommer till svar?

För den som tror sig vara säker på att faran kommer från ett enda håll rekommenderas en titt in i den historiska backspegeln.

Återupprätta det sovjetiska riket

Vladimir Putins stora drivkraft är att återupprätta det sovjetiska riket enligt Stalin-kommunistisk modell och han verkar fast besluten att ta vid där den kanske värste massmördaren i historien slutade.

Jag ser det som talande att det i mångt och mycket var det gamla Sovjets nära bundsförvanter som var bland de sju länder som ville stoppa den Ukrainska presidenten Volodomir Zelenskyjs tal till FN häromdagen.

Nord-Korea. Vitryssland ­naturligtvis. Kuba och fyra till.

Svårt att ana

När det efter Berlinmurens fall talades om att liberalismen vunnit, var det nog svårt att ana denna 180-graders svängning bara ett par decennier senare. Att människor åter skulle välja, understödja och promotera ­ytterkantspartier och utopiska politiska rörelser.

Visst kan en hel del skyllas på osäkerhet, ojämlikhet, arbetslöshet och andra socioekonomiska faktorer. Men sett till att det sedan början av 90-talet i stort pekat uppåt på alla sådana fronter i världen finns väldigt lite fog att tänka sig att detta skulle vara en huvudorsak.

Alla samhällsgrupper har på det stora hela stadigt fått det bättre, fått fler möjligheter och utökad frihet. Det gäller inte bara i Sverige och Europa utan med några undantag över hela världen (Iran ett aktuellt exempel). Men kanske särskilt i Väst, där Sverige och Europa ingår.

Det verkliga opiatet

Historien upprepar sig likväl. Om Marx en gång hävdade att religionen var som ett opium för folket skulle jag hävda att utopier, och det utopiska talet om att en ledare eller ett parti ska få ”ordning” på saker och ting, är det verkliga opiatet som förgiftar människan.

Som en motvikt till det auktoritära står därför den breda mitten, driven av civilsamhällets goda krafter. I detta spektra av mittenpartier har man sällan stora utsagor som att vi går mot en drömvärld på denna jord- och ansvaret för att nå dit överlämnas då inte heller åt en elit.

Minnet både dåligt och kort

Tyvärr är minnet både dåligt och kort hos den mänsklighet som nu förlorat de flesta levande länkar tillbaka till andra världskrigets fasor. De som kunde berätta för oss européer hur det var att bedras av maktfullkomlighetens lögner. De som visste var gränserna åt både höger och vänster går. När ordning slår över i elitism och när frihet slår över i detsamma.

Det är båda extremsidors kraschlandning i detta träsk som gör att det sällan är långa hopp från den ena kanten till den andra.

De enkla lösningarnas melodi

Här famlar traditionella partier svårt i dag, och låter sig därför köras över av de enkla lösningarnas melodi.

Men låt oss inte bedras. Samhällen förändras sällan på kort tid. Särskilt inte under ledning av Macchiavelliska prinsar och prinsessor. Det tar år och tid och kraft och startar oftast inte i det yttre - som polis, ordningsmän, straff. Utan i det inre – med omvändelse, kunskapslyft, kultur. Med civilsamhällets stilla reformation.