Ledare

Bejaka medarbetarnas kallelse - tillsammans

Att vara kallad till församlingstjänst borde vara ett lättsamt ok, som lyfter upp. Inte en tung börda som suger ur all kraft och får människor att gå in i väggen.

Buss- och begravningsbranschen kan tacka kyrkorna för att de sliter ut så många pastorer åt dem, skojade någon en gång.

Fyndigt, en gnutta sant men också ledsamt. Historien känns igen; pastorer och församlingsarbetare som en gång erfor ett kall för yrket men sedan lämnade i vånda och i värsta fall utbrändhet. Slutkörda. Inte sällan verkar just bussföraryrket eller jobbet på begravningsbyrå bli reträttplatsen.

Vad är det som får den församlingsarbetare som en gång tänkt sig viga hela, eller åtminstone delar av sitt liv till församlingstjänst, att inte längre orka?

Svaret, eller snarare svaren låter sig inte lätt fångas och är säkert delar av ett mångfacetterat facit. Men jag tror det kan finnas anledning att på allvar ta itu med ett ord som då och då ses som en självklarhet, fast sällan får sin vidare förklaring - kallelsen.

Vad är det egentligen att vara kallad, och vad kan man kräva av en person som upplever sig ha ett (Guds) kall till församlingstjänst inom sig?

Då och då hörs också en och annan utanför kyrkosfären tala om sitt yrke som ett kall, ibland positivt men utanför de inomkyrkliga sfärerna har ordet fått en snarast negativ betydelse.

Ta exemplet sjuksköterska. I tidigare generationer talas det ibland om att det fanns en stark känsla av att yrket var en form av kall. Ett livslångt åtagande i tjänst för behövande. Men den sortens självuppoffrande inställning till yrket har inte helt utan grund också anklagats för att ha del i att många slitit ut kropp och själ till låga löner på obekväma arbetstider genom åren.

Som församlingsmedlemmar tror vi naturligtvis att den pastor/medarbetare vi säger ja till är kallad till tjänst. Även av Gud då, och inte bara av människor.

Men en sådan kallelsesyn kommer också med ett stort ansvar.

Att lön, förmåner och ledigheter enkelt kan stå tillbaka för kallesens ära ligger allt för nära våra förväntningar. Särskilt i tider av ansträngda ekonomier.

Det verkar också lätt hänt att medvetna eller omedvetna myter av pastorn/medarbetaren som ständigt stående i någon form av oberörbar, ständigt flödande källa som utan stopp fyller på med ny energi, kan odlas från en sådan utgångspunkt.

En som är kallad borde väl kunna nås långt efter arbetstid? Är personen i fråga kallad får den väl se till att inte glömma just detta som jag tycker är så viktigt, svara på mina samtal, ha tid att vara med på än det ena och det andra. Vara där för barnen, tonåringarna, de unga familjerna, de äldre, de som är nya i tron och de som tvivlar. Stanna länge på kyrkkaffet, prata med alla. Orka. Det är ju trots allt inget vanligt yrke han eller hon har. Det är ju ett kall!

Har det inte gjorts förr är det hög tid för församlingar att göra upp med den synen på kallet, och istället inta en mer sund och vad jag menar välgrundad inställning till vad ett kall egentligen är.

Jag menar att det är bejakandet av det Jesus framställer som ett pund i en av sina mest välkända liknelser. Dåren gräver ner pundet, inget händer. Den vise investerar pundet och det mångdubblas.

Ett kall är alltså till för att delas och bli för nytta till många. Att ha kallelsen som församlingstjänare är att ha visionen, tanken, idéerna om hur församlingen ska frodas och fler ska få ta del av den kristna gemenskapen.

Med en sådan, mer inkluderande syn på kallelsen till församlingstjänst bär inte den enskilda heller allt ansvar för sin kallelse, eller är den som ensam har fått den - utan har istället gemensamt med sin församling ett ansvar för att kallelsen ska bli till nytta för många.

Någon är huvudet, men en annan är också armen i Kristi kropp.

Då blir det också ett enkelt steg att avmytifiera det överandliga med kallelsen och se det som ett tillsammansuppdrag. Vad behöver den som tjänar i församlingen för att må bra? Hur kan en sådan person stöttas för att fullfölja det kallet som en gång gavs honom eller henne?

Tills vi fått ordning på det är det bara att gratulera buss-och begravningsbranschen.

»Orka. Det är ju trots allt inget vanligt yrke han eller hon har. Det är ju ett kall!

Robert Tjernberg

robert.tjernberg@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne