Oförmågan att skilja mellan religion och politik ställer till det både på ett personligt och ett samhälleligt plan. Det sekulära samhället i kombination med ”ideologiernas död” bäddar för missförstånd och ytliga debatter, eller?
Många skribenter på kultur- och ledarsidor har känt sig manade att kommentera Gina Dirawis tv-serie Gina Dirawi lever och dör om hennes sökande efter en bot på sin djupa existentiella ångest.
Åsikterna har gått isär men kristna skribenter som Joel Halldorf och Josefin de Gregorio har påpekat det självklara: Om Gina Dirawi (med muslimskt och palestinskt ursprung) hade vänt sig till kristendomen i stället för allehanda schamaner skulle hon ha fått svar på sina frågor.
Artikulera det individuella
Kristendomen har genom historien lyckats artikulera det individuella och det universella, det andliga och det världsliga på ett framgångsrikt sätt. Att vara kristen innebär en möjlighet att överlåta sig utan att underkasta sig, att projicera sig i evigheten utan att för den skull avstå från personligt ansvar här och nu.
Detta både och är fantastiskt och möjligen förvirrande. Kyrkan är ett andligt rum och en gemenskap som tar emot alla på lika villkor, men ibland tar kyrkans företrädare ställning i kontroversiella och djupt splittrande frågor. Hur går det ihop? Frågan ställdes till Martin Modéus när han som nyutnämnd ärkebiskop förra veckan intervjuades i Aktuellt. Bakgrunden till frågan är att den avgående ärkebiskopen Antje Jackelén kritiserats för att politisera kyrkan, genom att ta ställning i frågor som för närvarande, märk väl – för närvarande, är djupt splittrande inom politiken. Några borgerliga debattörer, som exempelvis Ann Heberlein, hävdar att de inte längre känner sig välkomna i Svenska kyrkan.
Försvarade kyrkans hållning
Det var underbart att se Martin Modéus försvara kyrkans sätt att förhålla sig till frågan, utan att darra på manschetten. ”När människans och skapelsens värde och värdighet är hotade har kyrkan en skyldighet att tala”, svarade han och menade att det är den kristna kompassen och inga andra hänsyn som avgör om kyrkan agerar eller inte. ”Ibland kommer vi att uppfattas som vänster, ibland kommer vi att uppfattas som höger, det får vi på något sätt leva med.”
Gina Dirawis existentiella ångest handlar mycket om att världen är djupt orättfärdig och att vi i den rika delen av världen lever på andras bekostnad. Hon ger sig ut på ett andligt sökande för att lösa sin ångest, eftersom den är en känsla som hon inte orkar leva med. Det är märkligt. Hennes lidande beror ju på missförhållanden i samhället (och på obehandlad posttraumatisk stress, ska det visa sig). Det är inte existentiella frågor i vanlig bemärkelse, det vill säga metafysiska frågor. Utan hon talar om strukturella orättvisor, våld och lidande i en djupt orättfärdig värld. Till slut kommer hennes sökande att leda henne i riktning mot psykologi och politik, gott så. Men seriens upplägg säger någonting om nivån på vår förståelse av de här frågorna (och kanske finns här också ett visst mått av strategisk okunskap?).
Fördjupa vårt tänkande
Om vi hade ett debattklimat där man ville förstå i stället för att missförstå, så skulle vi kanske kunna föra offentliga samtal som blev upplysande. Om vi därtill vågade bottna, eller ”stå stadiga” som Martin Modéus sa i Aktuellt, så skulle vi kanske ha en chans att fördjupa vårt tänkande. Om det är några som skulle behöva stå mer stadigt i sina grundläggande värderingar är det politikerna. Nu blir politiska samtal i stället lite som tv-produktioner, framklippta för att maximera den dramatiska kurvan. Men hur sant blir det? Inte konstigt att samtidsmänniskan känner sig tom och halv. När så lite av det vi matas med syftar till att verkligen göra oss till hela människor i ett helt samhälle, i en hel värld.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR