Ledare

Arbeta för det viktiga som binder oss samman

Kyrkorna kan ta täten i kampen för ett ännu mer bildat samhälle, menar Sofia Camnerin och hänvisar till en lång bildningstradition i våra sammanhang. Foto: Robert Tjernberg

Vi behöver bildning för en ny tid, skriver Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare och gästskribent på Sändarens ledarsida i dag.

Sändaren är en tidning som är viktig för vårt samfund men också för samhället i stort. Bildning pågår här. Det bildas opinion som drivs gentemot beslutsfattare och andra samhällsaktörer. Teman fördjupas och samtidsanalyser görs, litteratur och musik recenseras. Det ges ofta internationella utblickar, reflekterat och medvetet.

Utan bildning dras vi människor isär. Med bildning förbinds vi, kan samtala och diskutera utifrån gemensamma referensramar. Som bildade kan vi spegla våra egna liv och nutiden i andra kulturer och i vad generationer före oss har brottats med. Vi inser att ingen människa är en ö, prövningar, kamper och lidande har drabbat andra, genom vilka vi kan vi få hjälp att hantera våra egna liv och sammanhang. Vi får ett försvar mot försnävning, protektionism, konspirationsteorier, för vi har verktyg som kan hjälpa oss att skilja mellan sanning och lögn. Vi kan dra paralleller och se större perspektiv. Vi kan säga ”redan där och då” eller ”jämför med”. Vi kan få syn på cykler och känna igen tydliga brott mot normal avvikelse.

Frikyrkans folk stod i täten när det handlade om bildning. De insåg att människor behöver tillgång till Bibelns berättelser och andra källor för sin och jordens överlevnads skull. Människor behöver språk, bilder, berättelser, konst, musik eftersom de är andliga och själsliga varelser, inte enbart kroppsliga, och de är gemenskapsvarelser som behöver höra ihop med andra.

I samtiden ges exempel på hur gapen ökar mellan fattiga och rika, kvinnor och män, medborgare och flyktingar, klimatengagerade och klimatförnekare, mellan extrema religiösa falanger, mellan förort och innerstad, land och stad. Det finns även inom kyrkligheten krafter som driver på isärhållning och svartvit argumentation. Så kallade ”hatpredikanter” som turnerar runt och proklamerar vad som är synd, eller att lösningen på våld mot kvinnor skulle vara att män och kvinnor accepterar att de är radikalt olika, lösningen på klimatfrågan att den inte finns eller att den ingår i Guds plan och att vi ändå en dag ska till himlen, i frågan om kristna och muslimer – att muslimers religion per definition är militant.

Med frikyrkorörelsen växte studiegrupper fram. Det drevs fram av en medvetandegörande och gemenskapsbyggande mission. Människor skulle mötas, i all sin olikhet och få redskap att tolka, samt kraft att gemensamt arbeta för en bättre värld. Underifrån och inifrån. Inte för att de skulle bli mer lika, eller olika, utan för att alla behövdes. Inte utifrån i förväg och uppifrån bestämda ”värden”, typ ”förorten behöver kristna värden”, utan ur det som uppstod när de möttes utifrån berättelser och delande. Demokratiutvecklingen kom symtomatiskt parallellt.

Medvetandegörande handlar om rättvisa och att motverka våld och förnedring. Det är att inse att undertryckta grupper ska få komma till sin rätt. Det är att se strukturer och samtidigt se hur makt opererar, inte enbart i relation till kön utan även till andra parametrar. Det är att både kunna säga att vi måste få ett slut på våld mot kvinnor, och att många unga killar och män står maktlösa idag, utan tillträde till det som genererar värde. Det är att våga säga att män inte alltid slår för att få makt, utan i bland ur maktlöshet. Det är att välkomna den som söker hjälp, vem den än är och vems barn den än är. Det är inte att premiera kristna migranter framför muslimska migranter, inte heller att agera mindre på förföljelse av kristna än på andra religiösa grupper. Det är att se helheten, hur människors liv hänger samman med allt jordens liv. Det är att dela rättvist och att ifrågasätta ojämlikheter var de än förekommer. Det är att klarsynt motarbeta radikalisering, hedersvåld, sexism, antisemitism, islamofobi, homofobi, vapeninnehav och utanförskap på grund av funktionshinder. Det är att sluta säga ”mitt” och ”mina” om ägodelar, barn, människor och kyrkor, istället inse att allt är ett lån.

Det är att arbeta för det som binder samman människor och djur och natur. Kalla det bildning. Det behöver börja i likhet snarare än skillnad, i insikten att vi alla är skapade till Guds avbild, satta att leva på den här jorden. Det är att inse att allt skapat är Guds och att det är hela universums Gud som ger oss syret vi drar in i varje andetag.

Det är att arbeta för en ny bildningsinsats. Jag tror det. Det kommer kräva människor som vågar tro på människor, vilka de än är, och som vågar tro att förändring måste födas inifrån och nedifrån. Det kommer kräva människor som ser att vi inte endast kan leva av bröd, utan som Jesus sa: ”… av varje ord som utgår ur Guds mun.” (Matt 4:4)

I söndags var kyrkoårets tema ”Påskens vittnen”. Då passar det särskilt bra att påminna om att fri/kyrkan fortfarande är en resurs som kan ta täten även denna gång.

SOFIA CAMNERIN
sandaren@sandaren.se

 

»Med frikyrkorörelsen växte studiegrupper fram. Det drevs fram av en medvetandegörande och gemenskapsbyggande mission.

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne