Mörkt i rampljuset. För många kyrkliga ledare har det länge varit en dröm att få vara en del i nyhetscykeln. I valet 2022 kan det bli så, men inte som i deras drömmar.
Redan i valet 2018 gjorde Gud entré i partiernas valrörelse. Det var förbud mot böneutrop, bön under arbetstid och konfessionella friskolor. På lokal nivå började en del politiker driva frågan om att religiösa barn- och ungdomsföreningar – däribland Equmenia – var förbjudna att få kommunalt aktivitetsstöd. Inför valet 2022 finns allt detta kvar och därtill kan läggas förbund för trossamfund att få statliga bidrag och statens insamlande av kyrkoavgift.
Meddelandet är inte särskilt sublimt och ibland inte heller inlindat. Många politiker vill inte ha kyrkornas eller andra religiösa organisationers bidrag i samhället. Den nya onyanserade religionskritiska politiken som växt fram har blivit en del av kampen mellan libertära och auktoritära värden: eller GAL/TAN-skalan som en del kallar den. Libertära värden baseras på individualism med följande auktoritetsuppror som gör att individer framhäver sig själva och bejakar gränsöverskridande i form av livsstilar, normkritik och globalisering. Auktoritära värden är i stället en vilja att skapa en nationell gemenskap med starkt minskad invandring och med traditionella auktoriteter och normer samt hårda straff för brott mot dem.
Förr kom ofta religionskritisk politik från libertärt håll, medan auktoritära politiker gärna sa något positivt om religion i högtidstalen. Något har förändrats. Det är tydligt att partier som Moderaterna och Kristdemokraterna efter Sverigedemokraternas framgångar väljer att betona auktoritär politik där ljuset är riktat på svenska muslimer. Men även partier som Socialdemokraterna och Liberalerna tappar väljare som gillar den typen av politik. Dessa partier har dock inte samma manöverutrymme att föra auktoritär politik, men tycks nu ha hittat religion i allmänhet som syndabock. Den är primärt riktad mot muslimer, men även andra får sig en släng av sleven. Den religionskritiska politiken är således inte progressiv, utan i grunden auktoritärt repressiv.
Ett exempel är konfessionella friskolor. Den som satt sig in i frågan vet att ett förbud för den ynka procent elever som studerar grundskolans läroplan på konfessionella friskolor inte löser någon form av segregation. Endast tre promille av den svenska grundskolans elever går på skolor med muslimsk profil.
Vid sidan av enskilda politikers personliga aversion mot religion är den auktoritära religionspolitiken ett bedrägligt sätt för politiker att låtsas vara både libertära och auktoritära samtidigt. Tanken att stå upp för minoriteter – i detta fall religiösa – verkar alltmer främmande för till exempel socialdemokratiska politiker.
De lågt hängande frukterna är att slå mynt av att allt färre människor har egen erfarenhet av religionsutövning. När nästan tre fjärdedelar av väljarna aldrig besöker gudstjänst är de flesta väljares erfarenheter av religion utelämnad till vad som kommer fram när de tar del av massmedias nyheter. Enligt den logik som massmedier arbetar med ligger missförhållanden och skandaler högt på dagordningen. Det gör att nyhetsinslagen om religion främst rör terrorism, pedofili, kvinnoförtryck, homofobi och fanatism. Detta kapitaliseras nu inom politiken.
Några av partiernas förslag ger vid handen en omfattande kontroll av ett allt mindre fritt civilsamhälle. Över lag uppvisas ett ointresse att förstå hur människor med andra värderingar tänker. Det finns skäl att i valbåset fundera på vilka partier som inte ser att kyrkor är en tillgång i samhället.
Magnus Hagevi
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR