Petra Carlsson: "Vi hör ihop, vi i samhällskroppen"

Petra Carlsson om ett samhälle som hör ihop. Från årsdagen av terrordåd på Drottninggatan. Foto: TT och Marcus Gustafsson

Enade. Ett försvunnet barn på en badplats, kärlekshjärtan efter ett terrordåd. Och en amerikansk sjö som fått egna rättigheter,
EHS-professorn Petra Carlsson reflekterar utifrån dessa händelser om vad valrörelsen egentligen borde handla om.


Det tar ett tag innan jag kan sätta ord på känslorna, för de är starkare än vad en val­rörelse borde kunna väcka. Orden så stora att jag blir förlägen. Sorg, ­förtvivlan, uppgivenhet, att vara bortglömd, förgäten,
obeaktad. Som om min röst inte räknas. Min starka oro och djupa längtan får ingen plats i val­debatterna. Ändå vet jag att jag inte är ensam.

Jag ligger på en strandfilt i Varamobaden utanför Motala. Det är augusti och 30 grader i skuggan, den fem kilometer långa stranden är full. Små och stora sällskap trängs i den vita sanden. Solstolar, handdukar, kylväskor, vattenpipor, grillar, bikinis, burkinis, solhattar, solkräm, badshorts. Så händer något, jag märker det först som en kroppsförnimmelse, vänder mig om, en bit bort står några kvinnor. De verkar inte känna varandra, en av dem ser upprörd ut. Jag hör inte vad de säger men uppfattar ändå, ett barn är borta. Jag går fram, snabbt är vi flera som samlas runt den förtvivlade mamman. Tårarna, paniken gör det svårt att höra, de svenska ­orden formas inte helt naturligt i hennes mun, men vi förstår. En femårig dotter är spårlöst försvunnen. Vi delar in stranden, ”ni går ditåt, vi hitåt”.

När jag rör mig bortåt i sanden, kryssar mellan sällskap märker jag hur engagemanget sprider sig. Som en rörelse genom kroppar och blickar, ordlöst. Ett älskat barn är borta. Vi letar tillsammans efter regnbågsbikinin och flätorna. Räddningstjänst kallas in, vattnet töms på badande, vattenskotrar river mullrande revor i vattenytan, åker fram och tillbaka några meter från strandkanten. Vi fortsätter leta, försöker slå bort tanken på en famn som bär en livlös barnkropp. Tanken på mamman, att vara den mamman i den stunden. Tanken på oss själva, att leva med bilden av den livlösa kroppen, att berätta för våra barn, att våga bada ändå. Vi fortsätter leta.

Så kommer en ung kille springande, guldkedja om halsen, tatueringar, gröna badbyxor: ”Hon är där borta, de har hittat henne, hon mår bra!” Folk vadar ut i vattnet, säger åt räddningspersonalen att avbryta sökandet, budskapet sprids, människor reser sig och spontana applåder utbryter på stranden. En mormor till några barn vars föräldrar varit aktiva i sökandet kommer fram och kramar om mig. Hon finner inte orden men lägger händerna mot bröstet och visar känslan av lättnad i kroppen, jag nickar och ler, känner precis likadant.

Jag vet att de hundratals människor som var på stranden den där dagen förstår vad jag menar om jag säger att där och då var vi ett samhälle, som det ska vara.

Precis som när vi samlades runt platsen för terrordådet på Drottninggatan 2017. När väggen som kunde varit fylld av hat och hämnd fylldes av röda hjärtan, av kärleksbudskap. ”Kärlek övervinner hat”, skrev vi på lappar som fyllde sorgeplatsen, orosplatsen, terrorplatsen. Vi visste att där och då var vi ett samhälle, som det ska vara.

Stoltheten som fyller en människa när hon bidrar till den helheten, till gemenskapen som övergår henne själv. När ­grannens källare fyllts av vatten i klimatförändringarnas skyfall, när du är den som kan bidra. När du är den som bäddar sängarna åt flyktningarna i församlingshemmet. Den stoltheten, den gemenskapen, den nattsömnen.

Vi hänger samman, vi är en kropp, en samhällskropp.

Och i vår tid begränsas inte samhällskroppen till mänskliga kroppar. Det går inte längre att skilja ut människokroppen från det ekosystem hon är en del av. Det vet alla som stått med vatten upp till vaderna i Linköping, i Gävle, i Eskilstuna, som sett gränsen mellan det som kallas kultur och det som kallas natur suddas ut av vatten som sköljer över de trösklar som ska skilja det ena från det andra. Vi förstår att tillvaron ytterst sett är en och samma kropp, precis som folket i staden Toledo förstod. Förstod
att människan till stor del består av vatten, att människan delvis är sjö.

När folk blev sjuka för att Lake Erie, den sjö de får sitt dricksvatten från, inte mådde bra väcktes insikten: Att hjälpa andra är att hjälpa sig själv. Vi är inte bara beroende av sjön, våra kroppar är en del av den. Vi bär dess vatten inom oss. I den deklaration folket ställde sig bakom i en omröstning 2020 ville de ge ”oåterkalleliga rättigheter för Lake Erie ekosystem att existera, blomstra och naturligt utvecklas, en rätt till en hälsosam miljö för invånarna i Toledo, och höja samhällets och dess rättig­heter till en naturlig miljö över de befogenheter vissa företag hävdar att de har.” De röstade för att sjön skulle få sina egna rättigheter och att de rättigheterna skulle stå över företagens rätt till vinst och exploatering. Det gemensamma var viktigare än den enskildes rätt till vinst.

Den stoltheten, den gemenskapen, den nattsömnen.

Inom teologin och kyrkorna har vi i tjugo år talat om det i termer av ekologisk omvändelse. Alltså en process där vi erkänner vårt bidrag till den sociala och ekologiska krisen och agerar på ett sätt som vårdar och stärker den större gemenskap vi är en del av. En process som läker och förnyar vårt gemensamma hem. Ett samhälle där världen vi lever i betraktas som det komplexa mysterium dess väv utgör. En väv vi vet så lite om och som vi därför måste behandla med största ödmjukhet och respekt.

Om den rösten fått ta plats i valrörelsen hade jag, och många med mig, känt sig mindre uppgivna och inte längre obeaktade. Den 12 september fortsätter vi tillsammans som en samhällskropp. Då vill jag att mina drömmar och min längtan ska rymmas i den framtid vi skapar.

Petra Carlsson, Professor på Enskilda Högskolan

Kärlek övervinner hat’, skrev vi på lappar som fyllde sorgeplatsen, orosplatsen, terrorplatsen. Vi visste att där och då var vi ett samhälle, som det ska vara.

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

 

Till minne

Söndagsservice