Kultur & Teologi

Vad hände i det isolerade hemmadotterslivet?

Det är inte en biografi, Josefin Holmströms bok om poeten Emily Dickinson, utan en förlängd och fördjupande essä om läsande och om skrivande utifrån Dickinsons livsverk.

Josefin Holmström är, förutom ledarskribent för Sändaren, författare och litteraturvetare som har skrivit en avhandling om den amerikanska 1800-talspoeten vid universitet i Cambridge, vilken hennes nya bok utgår från. I denna lyfter hon teman ur Dickinsons liv och författarskap som intresserar henne särskilt, som kärlek, tro, plats, mening, ensamhet och evighet.

Emily Dickinson är något av en legend inom amerikansk kultur – bilden av henne är en evigt ung, vitklädd kvinna som isolerar sig i föräldrahemmet men om nätterna ses gå ronden i trädgårdens växthus, omsorgsfullt besörja blommor ur en specialtillverkad vattenkanna. Byrålådan i hennes rum är överfylld av dikter, upp mot 2000 stycken, en del skrivna på överblivna pappersbitar. Efter Dickinsons död publicerades dessa och intresset för hennes verk och vardag tycks inte avta.

För inom den nattaktiva poeten bubblade lava. De vulkaner som Holmström syftar på i bokens titel är faktiska och symboliska. Den ena är Vesuvius, vars frekventa utbrott nådde Amerika och kom att få en egen innebörd där, nämligen som symbol för inbördeskriget med dess hot om ödeläggelse. Den andra är just Dickinson själv som skrivande människa och den kvinnliga skaparkraft hon besatt och den tredje vulkanen är kärlekens ”hotfulla” vulkan i form av män och musor hon diktade förälskade brev till.

Dickinsons skrivprocess beskrivs av Holmström både som vulkanisk där komplexa tankefigurer komprimerats till dikt och som ett herbarium – som om hon hade gått ”från att pressa växter till att pressa ord”. Ett kapitel tillägnas hennes förhållande till kristendomen och då särskilt den puritanska tradition som präglade det New England hon levde i.
Emily Dickinson tog avstånd både från denna och Gud – Gud tycks för henne som en fiende, som ett bländande ljus som skulle upplösa henne eller en ”despotisk skatteindrivare”. Hon behöver begränsa denna gudomliga närvaro och rör sig därför inte mot dess centrum utan mot dess gräns. Kanske grundar sig poetens ensamhet i hennes bristfälliga gudsbild?

Mot slutet landar Holmström i att hon vill låta Emily Dickinson ostörd gå förbi eftervärldens uppmärksamhet, men jag tycker om boken mest när Holmström själv inte kan låta bli att göra personliga instick i berättelsen, antingen det handlar om oförståelse för poetens livslånga hemmadotters-
liv eller beklagande över den sortens andlighet som saknar en person utan ”bara flyter runt”. Holmström är märkbart inläst på sitt område och Emily Dickinson och vulkanerna är sprängfylld av fascinerande kunnande som generöst delas ut till läsaren.

MAJA EKSTRÖM

Inom den nattaktiva poeten bubblade lava.

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Kultur & Teologi

Läs vidare