Petra Mede ser sin egen bjälke

Petra Mede har gjort succé med sin säregna programledarstil i flera populära underhållningsprogram. Nu har hon ocksåp debuterat som författare med boken Högmod och skam i Sävedalen.

Kan det bli för mycket allvar? Nej, säger kyrkan. Ja, säger Petra Mede. Nu har hon skrivit en lättsam bok om barndomens mörkaste känslor.

Om man skulle starta en förening för svenskar som brister ut i gapskratt när man säger ”Jag tänkte att vi skulle prata lite om missionsförbundare”, skulle den sannolikt inte bli särskilt stor.

Men Petra Mede skulle helt klart vara medlem.

Det säger en del om missionsförbundare och desto mer om Petra Mede.

Och jo, Missionsförbundet är den korrekta termen här. Vi talar om kyrkligheten hon mötte under uppväxten i ett villasamhälle utanför Göteborg på 1970-talet, långt innan Equmeniakyrkan fanns. Till barndomskyrkligheten hörde också Svenska kyrkan.

Båda miljöerna finns beskrivna i Petra Medes uppväxtskildring, Högmod och skam i Sävedalen. Det är hennes första bok. Men någon debutant i vanlig mening är hon knappast. Genombrottet som stå up-komiker 2007 blev startskottet för en karriär som snabbt gav Petra Mede en stabil position i svensk underhållningsoffentlighet.

Det underhållande draget märks även i boken. Samtidigt innehåller den både uttryckligen och mellan raderna djupt existentiella frågor och personligt mörker.

Redan titeln är ett uttryck för denna balansakt; dödssynd förpackad som ett folklustspel. Motsägelsen märks även under intervjun. Petra Mede värjer sig när jag försöker få henne att resonera om högmodet och skammen med den tyngd som ämnet rymmer. ”Alltså, jag har inte skrivit med det där allvaret”, säger hon.

Kanske är det den omgärdande lättheten som gjort att hon redan fått bekräftande respons från läsarna. De som känt igen sig i upplevelsen av att som barn vara ämnad för något stort, och i att redan som ung härbärgera en massa låga och förbjudna tankar.

– Ju fler som läser boken desto mer får jag höra om igenkänning. Jag har verkligen inte framställt mig i smickrande dager utan medvetet visat på jobbiga sidor. Hur man på en och samma gång kan tycka att man är sämre och bättre än alla andra. Hur man kan vilja att alla idioter ska lämna en ifred. Avundsjuka som man bär på.

Petra Medes bok är en skildring av hur barnet utforskar och formar sitt moraliska universum. Hon beskriver livet som bekräftat och omtyckt barn till två trygga föräldrar. En syster finns också med i bilden och spelar en viktig roll. Det är en på det stora taget helt vanlig medelklassuppväxt med scener från mellanstadieårens skolvardag och från fritidens leda och äventyr.

Allt ackompanjerat av detta skriande högmod.

Högmod är att tro sig om väldigt mycket. Ibland kan det vara en berättigad känsla, ibland felaktig. Det är det man inte vet, och det är det som gör att fallet blir smärtsamt och väcker skam.

– I den bästa av världar skulle alla ha en lagom dos av högmod och ödmjukhet, säger hon.

Det finns människor som inte tror sig om någonting. Och de finns människor som alltid tror sig om allting. Båda har fel.

Jag frågar Petra Mede om varför hon tror att högmod anses vara den värsta av de sju dödssynderna. ”Jaha det kunde man ju tänka sig, att man kan tillskriva just mig den värsta”, säger hon med omisskännlig ironi.

– Nu vill jag inte sätta mig upp mot Herren själv här, men jag kan tycka att det ibland är ärligare med högmod än med ödmjukhet. Jag har svårt för de som säger ”jag är ödmjuk”. ”Vem tror du att du är”, tänker jag då. Då tycker jag att man verkligen sätter sig över andra.

Barnets upplevda omnipotens är både idealiserad och mytologiserad. Religionens, litteraturens och filmens barnhjältar är alla utrustade med gränslös tro på sig själva.

Petra Mede vill med boken skrapa på illusionen om det oförstörda barnet. ”Det ryms så mycket människoförakt i min lekamen. Ibland blir jag rädd för mig själv”, skriver hon om sitt unga jag. Hon beskriver en klassåterträff där hon inför de forna skolkamraterna säger att hon alltid kände sig lite utanför, lite mobbad.

Hon får snabbt mothugg: ”Du var inte mobbad Petra, men du borde varit det”.

– Många uppväxtskildringar är så självförhärligande, som att man enbart hade ädla känslor som barn. Jag kan bara gå till mig själv och konstatera att det hade inte jag. Jag var redan som liten medveten om det förbjudna i mig och kunde också använda mig av det.

Högmodet hör inte bara till det förflutna. Insprängt mellan bokens minnesbilder finns scener från en tågresa i nutid, där Petra Mede ser ner på sina medpassagerare.

– Jag har en inre snobb som irriterar sig på folk som smackar när de äter eller inte uttalar sig grammatiskt korrekt. Men jag ser verkligen bjälken i mitt eget öga. Och jag kan samtidigt känna stark empati när jag träffar människor som har samma neurotiska och ångestfyllda läggning som jag själv.

Nu är som sagt boken inte ett djupsinnigt inlägg från analyssoffan. Till de många roande beskrivningarna hör skildringarna om Sävedalens andliga samhällsbärare.

”Sävedalen kryllar, och jag menar verkligen kryllar, av missionsförbundare. Missionsförbundare som det gått ekonomiskt mycket bra för. Vilket det ofta gör för missionsförbundare, eftersom Gud är på deras sida, som mamma brukar säga. Jag vill också vara missionsförbundare. Men mamma och pappa ser alltid lite beklämda ut när jag kommer hem från kyrkans olika aktiviteter. Jag anar att Gud är något som familjen Mede står över.”

Pappa är uttalad ateist. Mamma är en person som yttrar ordet ”humanism” med särskild andakt i rösten. Att dottern deltar i frikyrkans aktiviteter är ändå helt okej.

Minst lika ofta går Petra Mede till Svenska kyrkan. Hon lockas av basarerna och förundras över de bastanta kvinnornas tro på sig själva och Gud: ”Jag har aldrig träffat kvinnor med så mycket självkänsla som de”.

Något andligt arv fick hon trots det inte med sig, säger hon. Petra Mede bor sedan länge i Stockholm. Under en period gick hon varje söndag till Katarina kyrka och deltog i församlingens verksamhet i allhelgonakyrkan.

Hon säger att hon fann tröst och mening i gemenskapen. Kyrkans rum blev ett skydd mot den ständigt närvarande dödsångesten.

– Det var en stark känsla av att vi sitter i samma båt. Man gick fram och tog nattvarden, man kunde få vara i gråten.

Ändå är kyrkobesöken ett avslutat kapitel.

– Det är något med tro, som också väcks nu när vi pratar och du ställer de här allvarliga frågorna, som har med anspråk att göra. Min bok är inte så seriös, om jag försökte tala med det anspråket skulle jag inte känna mig sann. Likadant med kyrkan. Jag hade gärna kallat mig troende, men då hade jag inte varit mig själv trogen. Att då fortsätta gå i kyrkan, för mig blir det ett hyckleri.

Hon citerar en strof från en av föreläsningarna hon ger: ”Jag hämtar hellre kraft ifrån en bitter sanning än en förskönad lögn”.

– Det handlar mycket om att bli vän med hur det är och inte hur det ska vara. I många kyrkliga sammanhang har jag mött enormt mycket förljugenhet som jag haft svårt att fördra. Hyckleri är nog den egenskap jag har svårast för både hos mig själv och andra.

Jag har verkligen inte framställt mig i smickrande dager utan medvetet visat på jobbiga sidor.

Fakta: Petra Mede

Ålder: 50 år

Bor: I Stockholm

Familj: Dotter, 7 år.

Gör: Komiker, programledare, skådespelare

Aktuell med boken Högmod och skam i Sävedalen (Norstedts förlag)

Kristoffer Morén

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.