Kultur & Teologi

Kyrkoledarnas band återförenades

Zebra Crossing. Foto: Gustav Fransson

Efter 25 års tystnad var de tillbaka.

Zebra crossing, Sveriges mest kyrkoledartäta rockband - med fokus på högt ljud och radikala budskap.

I lördags, 5:e oktober, fylldes Equmeniakyrkan o Lerkil av människor i alla åldrar. Anledningen var att det i vissa kretsar kultförklarade rockbandet Zebra Crossing firade att man slutade spela för 25 år sedan.

Bandet som, då liksom nu, består av Lasse Svensson, P-O Byrskog, Henrik Ekengren Oscarsson, Patrick Svensson och Pontus Lagerström bildades i Lindome 1986 och i år var det alltså 25 år sedan man la sina radikala texter med hög JPM* på hyllan för att istället ägna sig åt andra saker istället för att förverkliga sina evangeliska rockstjärnedrömmar.

Det var fem nervösa män som mötte sin publik innan konserten.

-Ordinationsgudstjänsten är varje år, men detta är ju betydligt glesare, skrattade Lasse Svensson, som i egenskap av kyrkoledare i Equmeniakyrkan har en stor vana av att stå i strålkastarljuset, även om det kanske inte alltid är med en elgitarr hängandes på magen framför en vägg av marshallförstärkare, ett flertal rökmaskiner och en ljudnivå som troligen inte skulle godkänts av statliga myndigheter.

Zebra Crossing är ett av alla de band som på 70, 80 och 90-talet åkte runt i kyrkor och spelade musik med vad som kan benämnas som i huvudsak kristna texter och motiv. Inte sällan med en tydlig, och ganska förenklad, teologi kring några huvudteman, inte sällan omvändelse, personlig tro på Jesus och en klar medvetenhet om tillståndet i världen.

Givetvis kan ungdomens iver och nit bära tydliga spår av förenkling och generalisering, vilket blev tydligt när Lasse Svensson fick publiken att skratta högt när han i början av konserten utbrast ”vi är ju inte samma människor nu som då och vi står nästan för alltihop”.

Även om kvällen i Equmeniakyrkan i Lerkil i huvudsak handlade om att fem män ville träffas för att spela sina gamla låtar och dela detta med nära och kära, så vittnar den om något mer, nämligen om att alla tider behöver sina profeter som pekar på allvaret och sanningen i den tid som är nu. Och jag kan inte annat än undra, när de kristna rockbanden sedan länge har tystnat, hur ser nästa idealistiska och profetiska ungdomsrörelse ut? Och vilken typ av ledare växer de upp och blir?

*Jesus per minute

GUSTAV FRANSSON

Tung ljudvägg bakom P-O Byrskog. Foto: Åke Svensson
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Kultur & Teologi

Läs vidare