Kultur & Teologi

Kanye Wests omvändelse ett diakonalt dilemma

Ingen verkar ta ansvar för de långsiktiga konsekvenserna av Kanye Wests dramatiska omvändelse. Här predikar han i megakyrkan Lakewood Church i Houston, Texas. foto: Michael Wyke/AP

Rapparen Kanye West har gått från skandalrubriker till kristen omvändelse på rekordtid. Hans nya skiva är full av framgångsteologi och dömande. Det leder till en svår fråga – hur ska kyrkan hantera offentlig pånyttfödelse under psykisk sjukdom?

Kanye West lyder ständigt under sina egna infall. Det har gjort honom till ett kreativt geni och 2010-talets viktigaste artist. Det har också gjort honom till en extremt kontroversiell kändis.

Han har varit impulsiv från början, men blivit det ännu mer med åren. 2009 sprang han upp på en galascen där Taylor Swift tilldelades ett pris, avbröt hennes tacktal och sade till publiken att Beyoncé borde vunnit. 2016 twittrade han att Bill Cosby, en amerikansk tv-personlighet som anklagats för sexuella övergrepp av över sextio kvinnor, är oskyldig. 2018 kallade han svarta amerikaners historia av slaveri ”ett eget val”. Och så vidare.

Samma år fick han en bipolär diagnos. Han gjorde en skiva om saken men förnekade sedan att han var sjuk. I våras ändrade han återigen den offentliga berättelsen och satte sig hos pratshowstjärnan David Letterman för att förklara diagnosen: ”Det är en hälsofråga. Jag har stukat hjärnan. Om någon stukar foten kommer folk inte pressa den personen att göra mer. Men när sådana som oss stukar hjärnan försöker människor göra saken värre.”

Ett par månader därefter presenterades titeln på hans nya album: ”Jesus is king”. West har alltid lekt med kristen estetik – ibland på ett bekännande vis, ibland genom att banka in budskapet att han själv är Gud – men nu berättades det att han blivit omvänd på djupet. Snabbt.

”Jesus is king” är mycket riktigt en 27 minuter lång hymn, full av framgångsteologi. ”How you got so much favor on your side? Accept him as your lord and savior I replied”, rappar han. Alla som ifrågasatt honom möts med raden: ”Before the flood people judged, they did the same thing to Noah”. West må ha funnit Gud, men sitt gudskomplex är han inte av med. Skivan leder till en obekväm fråga – har Kanye West fått någon som helst hjälp i sin bekännelseresa?

Ett långt intervjusamtal mellan West och radioprofilen Big Boy ger inga tecken på det. Inspelningen är, ärligt talat, smärtsam att höra. Rapparen förklarar att den gamla tiden, när han levde för framgång, är förbi. Nu är det Gud och Jesus som gäller. Nästa sekund ropar han: ”Jag grundade ett bolag värt tre miljarder dollar, ska jag lyssna på vad folk tycker jag ska be om ursäkt för!?”

West verkar närmast rörd över att en så framgångsrik och underbar man som han själv har blivit kristen. Han talar osammanhängande, skrikskrattar åt kritiska frågor, häver ur sig konspirationsteorier och rundar av med några teologiska ställningstaganden: Andra människor är för dåliga på att erkänna sina synder, himlen är en exklusiv klubb och utanför dess port står horder av patetiska själar som jämrar sig över att de varit bra människor men ändå inte får komma in.

Det sorgliga med detta är inte Kanye Wests eget beteende. Kändiskultur gör människor megalomana. Det sorgliga är att ingen har hjälpt honom. Alla omkring – medmusiker, fans, musikbransch, media – behandlar honom som att hans resa var färdig. Som att den stora allvetande Kanye West har kommit fram till en ny sanning.

Mellan raderna i intervjun skymtar en man som kvävs av all uppmärksamhet och ropar på hjälp. En person som vill och behöver vända sig inåt innan han kan vända sig utåt. Istället följer pastorn Adam Tyson med och predikar på hans konserter.

Wests publika vittnesmål får därför en konsekvens som han nog inte tänkt sig – det skapar frågor om hur den världsvida kyrkan hanterar offentlig omvändelse i relation till psykisk ohälsa. Var drar man gränsen mellan att låta en nyfrälst person tala fritt och att hindra en medmänniska som riskerar att skada sig själv och andra? Vad ska en själavårdare göra i en sådan situation?

Han talar osammanhängande, skrikskrattar åt kritiska frågor, häver ur sig konspirationsteorier och rundar av med några teologiska ställningstaganden.

De flesta är inte Kanye West, men dilemmat kan uppstå i vilken församling som helst. Maria Ahlriksson, pastor och själavårdare i Andreasförsamlingen i Jönköping, talar i mars på en temadag om psykisk ohälsa i Immanuelskyrkan i samma stad. Hon säger till Sändaren att församlingar har ett uppdrag att hjälpa den enskilda människan med sina motiv.

– Det gäller både stabila och instabila personer. Och är det en utsatt människa har vi ett ansvar att bygga upp ett skydd. Om någon inte kan se konsekvenserna av sina handlingar får vi försöka balansera, vad hjälper och vad stjälper? Ibland kan vi kanske hitta ett mindre forum för personen att prata i, till exempel.

Hon lyfter att omvändelse är en process, inte bara en enskild händelse.

– Det är viktigt att vara medvandrare. Hos alla, inte bara den med psykisk ohälsa. Målet är inte bara att få människor omvända, utan att gå bredvid och verkligen leva tillsammans. I det har vi också ett uppdrag att uppmuntra och korrigera varandra. Ibland använder vi nog inte den potentialen, utan gömmer oss bakom människofruktan.

Kanske övervärderar vi vittnesmålet och undervärderar väntan. Hon påminner om att Jesus först säger ”kom” och sedan ”gå ut”.

– Ibland glömmer vi ”kom”. Det steget kan vara viktigt för människor med psykisk ohälsa, att få vara i den öppna kristusfamnen. Att bli till där. Och därefter gå ut.

En annan person med erfarenhet av de här frågorna är Olle Hilariusson, föreståndare på Bromma folkhögskolas diakonala utbildning. Han bjuder in till sitt kontor med fönster mot gården och den gråmulna decemberdagen. På väggen hänger en broderad text: ”Whenever I’m in trouble i think, ’what would Jesus do?’, then I pretend to be dead and disappear for three days”. Han tar till orda.

– Vi har ett tydligt diakonalt uppdrag att ta hand om de små, och vi är små och utsatta på olika sätt allihop. Men vi är inte läkare och psykologer, utan vanliga människor som gör så gott vi kan. Ofta blir det bra, ibland blir det kanske inte så bra.

Situationer där man måste välja mellan att leda bort någon från rampljuset eller låta personen tala fritt är inte särskilt vanliga, säger han. Åtminstone inte i de sammanhang han befunnit sig i. Men de kan uppstå direkt i själva kyrkorummet, när någon i församlingen tar ton utan förvarning.

– När något sägs i församlingen så utgår vi ju ifrån att det är bra. Vi tror på människor, det är en slags grundhållning. Men vi inser ju också att allt kanske inte är sant eller bra. Vill man vara biblisk så finns det väl ordningar för det där, hur uttalanden ska prövas. Det tror jag vi är ganska dåliga på. Vi kanske utvärderar det när vi har åkt hem istället.

Samtidigt, understryker han, är det viktigt att låta sådana impulser ske. Oavsett om den som tar till orda är gammal eller ny, stabil eller instabil.

– Sackaios gör ju det. Vi vet inte vad de pratar om där i hemmet, men han är en illa omtyckt och utsatt person. Han ställer sig upp och säger ”Jag har gjort fel, jag vill ge tillbaka, har jag tagit för mycket av någon ska jag ge dubbelt tillbaka”. Och då säger Jesus ”I dag har räddningen nått detta hus”. Det var väl ett bra tal, från en människa som kanske var lite i obalans.

 

NOA SÖDERBERG
sandaren@sandaren.se

 

Taggar:

Kör och Musik
0 Kommentarer

Läs vidare