Kultur & Teologi

Julvänner: lär av allhelgona

Håller allhelgonahelgen på att utvecklas till en alternativ julhelg, med en mer avslappnad attityd där allt inte behöver bli perfekt, men ändå vara en högtid för släkt och vänner – eller i ensamhet? Sändarens AnnaSara Gotting funderar kring helgen som kommer.

Vilka kommer i jul? Vet inte, har inte fått svar från jobbet. När får vi komma? Jag behöver veta så jag kan ta ledigt. Hur gör vi med julklappar? Kan vi inte skippa det i år? Bara till barnen eller till alla? Okej, kommer alla på släktkalaset på juldagen? Är det dumt att fråga om de kan komma till oss i år? Vill farmor egentligen att vi kommer eller blir det mest stimmigt och för mycket? Vi åker nog på juldagsmorgon till barnens farfar. Jag ska träffa kompisar på kvällen den 23:e. Jag vill på midnattsmässa. Vi funderar på julotta. Hur många äter socker just nu? Ska vi ha med oss något? Barnen ser fram emot att klä granen, så gör gärna inte det innan vi kommer. Åh, jag längtar! Hej, vi har fått vända. Barnen kräks.

Jul jul, strålande jul. Jättehärlig, jättejulig, jättefamiljär. Jag älskar jul. Jag gör verkligen det. Men den är inte helt okomplicerad. Nej inte när man både är barn och förälder, både syskon och fru, både barnbarn och svärdotter och kanske även människa?

Det är många förväntningar och förhoppningar som ska samsas i snölyktans sken i ihällande regn. Det kan vara supermysigt och alla vill väl, alla anpassar sig, men att samlas under ett tak för några heliga dagar – inte helt lätt och fridfullt. Och då har vi inte ens nämnt detta med att välja. Vilka ska fira ihop det här året? Vems tur är det? Blir någon över? Vad händer om någon familj inte orkar åka och helst firar själva hemma hos sig? Ska varken mormor, morfar, farmor, farfar eller de ingifta respektive få träffa barnbarnen i år? Det har de ju sett fram emot sedan förra året. Får föräldrarna bestämma det? Vem bestämmer? Hur gör man?

Jag hörde någon säga att allhelgona verkar hålla på att bli folklig. Att det är en högtid som kan vara lika härlig som jul, men utan samma förväntningar. Inga pepparkakor måste dekoreras, ingen ljusslinga, inga putsade fönster med idyllisk rimfrost. Maten behöver inte vara ett helt ”-bord”. Det finns väl inte ens en regel för vad man ska äta? Inga instagrambilder på rena, kammade barn liggandes himmelskt på en fårskinnsfäll under en svindyr, sagolik kungsgran. Inga gåvor under pumpan och inget krav på stämning. Ingen har väl sett fram emot allhelgona ett helt år, ingen ångest om man inte är självlysande euforiskt jullycklig. Man får till och med vara lite ledsen och stilla. Wow! Vilken högtid!

Nu har flera i min familj, läs: min pappa, min man och jag, en sällsam kärlek till kyrkogårdar och att gå där tillsammans i mörkret bland ljus och ljus och åter ljus och tänka på döden – det är väldigt, väldigt fint. Men blir det inget kyrkogårdsbesök för mig känner jag ändå att det inte är hela världen. Det är inte heller hela världen om vi skulle bli sjuka och aldrig komma iväg. Gör inget om alla inte kan eller vill ses. Jag kan till och med vara helt själv. Detta medan jag kan oroa mig i månader över julkräksjuka.

Den här texten är inspirerad av många vänners julupplevelse, allmänt snack och generaliseringar och är eventuellt en aning tillskruvad. Men kanske känner du och jag, vi och de att julen och allhelgona kunde lära av varandra. Om döden, om livet. Skala bort och fokusera, leva upp och ses. Att allt inte blir som vi tänkt, att liv och familjehelger kan ryckas ifrån oss, men också styrkan i ljuset och att livet fortsätter. Att samlas och slå varandra i sällskapsspel medan vi äter knäck. Trots allt. Att det är bra att båda finns. Att det viktiga är här och nu. Det är det enda vi har.

 

Det kan vara supermysigt och alla vill väl, alla anpassar sig, men att samlas under ett tak för några heliga dagar – inte helt lätt och fridfullt.

AnnaSara Gotting

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Kultur & Teologi

Läs vidare