Därför tackar Joel Halldorf alltid ja!

Så fort religion når över nyhetströskeln är det Joel Halldorf medierna ringer. Hur blev det så och vilket ansvar innebär det? Möt honom i ett samtal om att bredda samhällsdebatten och om teorin att varje människa innerst inne jagar det gudomliga.

För några år sedan blev offentligheten något av ett andra arbetsrum för Joel Halldorf, som är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm. Dörren till det offentliga rummet öppnades 2015 när Expressen bad honom skriva en julaftonskrönika. Han visste genast vad han ville skriva om, för tankarna hade redan ett tag snurrat kring Sveriges beslut att stänga gränserna under flyktingkrisen. Krönikans ärende var tydligt:

På den yttersta dagen blir den första fråga som vi får svara på inte vad vi har trott på, eller hur mycket vi har tjänat. I stället frågar Jesus: Vad har ni gjort för dessa mina minsta?

Texten fick en enorm spridning.

– Då upplevde jag första gången det där trycket från offentligheten, ett tryck som spränger fromhetsvallen. Den texten gjorde det, säger Joel Halldorf.

Det kändes skrämmande. Nu var han ute på de stora plattformarna, där exponeringen och därmed utsattheten var något helt annat.

– Det kommer med ett visst ansvar. Jag ifrågasatte vem jag var att ta det utrymmet, det finns ju många klokare röster. Men samtidigt hade jag länge undrat varför det ofta var så extrema röster som representerade kristna perspektiv i media, röster som ofta saknade församlingsförankring. Varför fick de utrymme? För att de tackar ja, sa en vän som är journalist. Då släppte låsningen för mig. Nu försöker jag tacka ja om jag får frågan. För jag vet att efter mig på listan står sällan en klok pastor eller professor, utan ofta nån ganska onyanserad person.

Brukar du tipsa om andra kristna röster när medierna ringer?

– Ja, när jag behöver säga nej gör jag alltid det. Jag är glad att många fler kloka kristna röster hörs idag, jag vill inte dra det här själv.

Det finns en spänning i att Joel Halldorf idag på många sätt blivit ”den kristna rösten” i samhällsdebatten, och därmed representerar en stor bredd av människor – men att han inte är demokratiskt vald att vara det språkröret. Samtidigt är det sällan officiella representanter för trossamfund lyckas med det han gör: få gehör i mediebruset.

Joel Halldorfs stil passar in i vår tids medielogik, som kräver att debattören skjuter från höften, spetsar till ärendet och kastar sig in i debatten utan att ha alla svaren klara.

– Det får inte bli för allvarligt och tillrättalagt. Därför gillar jag Expressen som plattform. Där finns en samtalsglädje som inte är så städad hela tiden. Jag tror det är därför biskoparna inte når igenom mediebruset, för de kan inte prata på det sättet. Knappast präster och pastorer heller, för de har ett ansvar att hålla ihop sina församlingar. Deras ord ses ofta som hela kyrkans åsikt, och därför kan de inte skjuta åt en massa håll hela tiden.

Men det kan Joel Halldorf, tack vare att han inte är vigd till ett kyrkligt ämbete.

– Jag ser det som en form av kallelse, som mitt sätt att vara en aktiv lekman.

Joel Halldorfs senaste stora inlägg i det offentliga samtalet är boken Gud: Jakten, som nyss kommit ut på förlaget Fri tanke. Upplägget påminner mycket om Kristendom för ateister från 2007, där kändisprästen Olle Carlsson steg för steg förklarar vad kristen tro handlar om, sådär egentligen, bortom missförstånden. Joel Halldorfs bok, kunde den kallas ”Kristendom för humanister”?

– Jadå. Men inte bara för humanister, utan även för kristna. Vi kristna hamnar ofta i låsningar för att vi tror att det finns en katalog med färdiga svar. Då tappar man så mycket av dynamiken, av det som är spännande. I boken vill jag visa på sätt att resonera bortom de färdiga svaren.

Boken går i samma spår som hans tidningstexter, men försöker gräva djupare och formulera teologin tydligare. Det handlar en hel del om att avdramatisera sådant som kan kännas olustigt för en religiöst ovan läsare. Joel Halldorf liknar tungotal vid improviserad jazz, belyser hur missionärer och kolonisatörer sällan gick hand i hand och beskriver andliga upplevelser med allmänmänskliga ord: stunder av insikt om universums storhet, som en förundran över stjärnhimlens många lager.

Tesen är att människan i grunden har andliga behov, att alla då och då drabbas av vad han kallar existentiell svindel. Människan är homo adorans – den tillbedjande eller dyrkande varelsen. Uttrycket kommer från den ortodoxa teologen Alexander Schmemann, men bruket är färgat av Joel Halldorfs husgud Augustinus.

Är verkligen alla människor religiösa? Jag vet många som inte alls drabbas av existentiella svindel på det sätt du beskriver.

– Alla får kanske inte andliga upplevelser, men dyrkan tror jag finns hos alla. Vi placerar, medvetet eller omedvetet, något i centrum och vi har vissa ideal och koncept som ska hålla ihop våra liv. Alla har kanske inte religiös musikalitet, men det finns mycket inom oss, i våra själar. Även en religiöst omusikalisk människa kan ha rum inom sig som han eller hon kan behöva utforska mer.

– Det här betyder inte att vi inte skulle vara politiska, kulturella eller ekonomiska varelser. Men vi är också religiösa.

Men har människor längre ett centrum i sina liv, ett ”det du allra högst värderar är din gud”? Livet idag verkar fokuserat på en mängd olika konkreta saker, utan att något blir det viktigaste.

– Även till exempel ett småborgerligt livspussel-liv, utan någon synbar högre strävan, kan ha vissa fundamentala saker i centrum. Till exempel trygghet och kontroll. Att barnsäkra sitt hem, uppdatera bilförsäkringen, vaccinera sig.

Människans religiösa instinkter ska alltså finnas kvar trots sekulariseringen, men finner andra vägar såsom konsumtion, nationalism, digitalisering. De alternativa vägarna får ofta en negativ klang i boken.

Ser du alls något positivt som de religiösa instinkterna har lett till, som inte är religion?

– Jag tror inte att konsumtion, viss form av nationalism eller digitalisering är ont i sig. Men det blir negativt när det tar religionens plats. Då blir nationen helig, konsumtionen något som ska tillfredställa mycket djupare behov än materiella. Men det mera positiva exemplet i boken är sekulär humanism. Jag ställer ju vissa kritiska frågor där också, men det är i alla fall en livsåskådning.

– Man kan ju tänka sig att den romantiska kärleken är något genuint positivt. Den blir ändå ett problem när vi ger vår partner uppgiften att ge oss mening, tröst, sammanhang och riktning. Då förväntas partnern inta en gudomlig roll, vilket får relationen att kollapsa. Ingen kan bära det. Det är min poäng, att inget annat helt mäktar ta Guds plats.

Boken återkommer ofta till upplysningstiden. Kanske för att ha en gemensam referensram med den sekulära humanistiska läsaren, om än med ”kristen schvung”. Joel Halldorf för fram att upplysningen ofta var elitistisk, och att de som gjorde upplysningsidéerna folkliga var de kristna väckelserörelserna och frikyrkorna. Dessa var mycket progressiva för sin tid.

Vad har hänt med det här arvet? Kan man kalla dagens väckelserörelser och frikyrkor i Sverige för upplysta?

– Det är delvis bortglömt, hur mycket väckelserörelserna i Norden var med och byggde demokrati. Det är historiskt allmängods, men behöver återvinnas i varje generation.

– Å andra sidan är bildningstraditionen mycket levande i våra kyrkor. Många redaktioner förvånas över det engagemang mina texter väcker hos läsare, men jag har ju vetat att frikyrkofolk alltid har läst tidningar och diskuterat samhällsfrågor sinsemellan. Att jag fått ökad synlighet i media beror mycket på att de här läsarna ger sig till känna. De kommenterar, mejlar, delar artiklar. Jag tror det är en ödesfråga för kyrkan att bevara det här upplysningsarvet. I kyrkan kan vi ha tillförsikt till vetenskapen, men också bäras av en djupare förtröstan på att vi lever i Guds värld.

Jag har lite svårt att se det här upplysningsarvet när jag följer debatten i kristna media och besöker gudstjänster i en mängd olika församlingar. I stället ser jag en stark betoning på den personliga frälsningsupplevelsen, trots att det är tämligen belagt att långt ifrån alla kristna får sådana. Det är stort fokus på helanden, framgångsteologi, förnekelse av att det finns fler än två kön, fördömande av skilsmässor och även en utbredd homofobi som många vittnar om i dagens frikyrkor. Samtidigt är det de här sammanhangen som drar folk. Vad har hänt?

– Det är sorgliga exempel på att man stelnat och tagit enkla utvägar. Det är att gräva ner sitt mynt. Det finns så mycket att upptäcka och fördjupa sig i, att vara kristen är ett stort äventyr, en upptäcktsfärd i ett landskap som aldrig upphör att förundra. Kristendomen utmanar oss moraliskt. Vad ska vi göra åt nöden vi ser i världen, den bristande solidariteten, fattigdomen men också den andlig vilsenheten? Det har aldrig varit så spännande och intressant att vara kristen som idag.

– Det borde vara en källa till äventyrslusta. Men i stället för att utforska tar man defensiva positioner mot allt nytt som dyker upp och lägger locket på samtalet.

– Väckelsen som folklig upplysning är en kombination av tilltro till människan och till Gud. Gud har bemyndigat människan. Men det kan glida ut och bli bara en tilltro till Gud eller bara till människan. Och då kan vi tappa den gudomliga glöden i kyrkorna, så att det blir nästan sekulärt. Jag tror att vissa kyrkor där upplysningen är mera närvarande kan uppfattas som svala. Det tilltalar inte människor som vill ha den andliga upplevelsen, som kan vara allt från extas och mystik till engagemang.

Dagen innan intervjun med Sändaren träffade Joel Halldorf sin förläggare Christer Sturmark – kanske Sveriges mest kända sekulära humanist – för att spela in ett samtal om koranbränningen i Malmö. Innan coronapandemin ordnade de existentiella salonger tillsammans, nu blev det en digital sådan. De diskuterade om det i yttrandefrihetens namn kan vara tillåtet att håna religiösa minoriteter. Det är exakt den här typen av samtal Joel Halldorf vill föra.

– Jag vill få upp spännande frågor på agendan och skapa dialog mellan olika perspektiv. Jag ser det inte som realistiskt att få tillbaka en kristen enhetskultur, utan tänker att vi får ta det näst bästa som är ett brett samtal. Jag är less på den sekulära samtalskulturen, som marginaliserar en massa röster.

Vad hoppas du uppnå med det?

– Fördjupning. Nu har vi bara politiska samtal om vilkas fel alla problemen är, och så pekar man ut olika minoriteter. Ett spadtag djupare finns andra frågor: Vad är det vi saknar i vår materiellt rika tid? Vad har vi förlorat i form av relationer och gemenskap? Det mångkulturella samhället bygger på att vi faktiskt kan prata med varandra.

I boken Gud: jakten ( utgiven på Fri tanke)driver Joel Halldorf tesen att alla människor jagar det gudomliga.

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.