Flavia Kakembo bor i Jönköping, men har sina rötter i Uganda. Tillsammans med sin man Samuel lämnade hon ett krigsdrabbat hemland 1986. Med sig hade de den ettåriga dottern Faith. I dag är det Jönköping som är hemma, och dottern har blivit Faith med hela svenska folket, tack vare sin medverkan i Melodifestivalen två gånger. Senast sjöng hon Freedom, som handlar om att kämpa för en bättre framtid, och det är precis vad det handlar om – en bättre framtid.

Skillnaden mellan fattiga och rika i Uganda har blivit större de senaste åren. Flavia berättar att det finns väldigt bra utbildning i landet. Om du har råd. Men om du är fattig, eller har många barn, är det pojkarna som prioriteras.

Flavia är själv högskoleutbildad.

– Jag tänkte inte på det när jag växte upp, men så här efteråt förstår jag att jag var privilegierad. Orättvisan gör ont.

Jämställdhetsproblem

Det är fortfarande vanligt att flickor får avstå från skolan, för att i stället giftas bort och bli unga mammor. Ett kraftigt jämställdhetsproblem.

Flavia ville göra något för att förändra situationen, och beslutade att bygga en skola för flickor. Det är hon som har startat skolan, men hennes man Samuel hjälper till och han har varit med i hela processen.

Och Flavia har att brås på. Hennes mamma, Loi Waisi, jobbade tidigare med kvinnogrupper och projektet Girlchild i Uganda. Hon har fått ge namn åt skolan. I dag erbjuder Loi Waisi Primary School sju års skolgång, med de vanliga teoretiska ämnena plus trä- och syslöjd, gympa och datakunskap. Den är byggd på familjens mark.

De utbildade flickorna får en helt annan utgångspunkt.

– De kommer att ha kunskap, tjäna egna pengar, kunna lösa sina egna problem. Då är de inte tvungna att lyda någon annan. De kan helt enkelt ta beslut, och ta hand om sig själva.

De föräldrar som är extremt fattiga har inte möjlighet att låta något av sina barn få utbildning. Tanken var att ha en skola enbart för flickor, eftersom pojkar oftast blir prioriterade i olika sammanhang. Men Flavia förklarar att några pojkar har också fått plats som elever i skolan.

– Och nu har vi infört en bra sak: två måltider om dagen, för det är inte alla som har ätit något när de kommer till skolan. De får välling på morgonen, och ­sedan en lunch mitt på dagen, ­säger Flavia.

Tredje generationen av starka kvinnor, Faith Kakembo, var på plats i Mbale, vid foten av Mount Elgon i Uganda, vid första spad­taget för Loi Waisi Primary School.

– Jag var med när de började bygga skolan, men själv kan jag inget om sådant. Min närvaro där tror jag inte bidrar till så mycket, men jag har samlat in pengar här i Sverige. Det har bekostat dörrar, fönster och cementsäckar. Och mensskydd. Man får försöka, och göra det man kan.

Fadder till två flickor

Dessutom är hon är fadder till två flickor, och ser till att de kan gå i skolan. Skolgången påverkar på många sätt.

– Skolan förändrar livet för flickorna, de får en chans att bli självständiga. Flickorna blir inte mammor så tidigt, och de får inte heller lika många barn. Och barn i en mindre familj har större möjlighet till skolgång. Det blir ringar på vattnet, säger Faith.

Flickskolan är ett projekt med Flavia i spetsen, men hon är långtifrån ensam. Med sig i arbetet har hon eldsjälarna i stödföreningen i Jönköping. För ringarna på vattnet når ända hit, till en liten butik, vars intäkter går till flickskolan i Uganda.

Och att delad glädje är dubbel glädje, det kan dessa damer skriva under på. Här, i butiken, frodas arbetsglädje, gemenskap och solidaritet. Man får sin plats i ett sammanhang. Tillhörighet.

– Föreningen har bidragit med födelsedagsinsamlingar, pengar från soppluncher och annat. Och från butiken förstås, berättar Flavia.

Vimplar i Ugandas färger

Vid butiksentrén till Pre­sentkällar'n i Jönköping vajar vimplar i Ugandas färger – svart, gult och rött. En sopkvast vid dörren har fått ett virkat skaftfodral i samma färger. Lokalen är liten, men välfylld. Här samsas smycken, kläder, handarbeten och hemslöjd på hyllorna.

I dag är det Ann-Marie Tell och Sonja Johansson som sköter ruljansen. Båda två har besökt flickskolan i Uganda, så de är väl medvetna om behovet av sin insats.

Sonja håller i en svartvit duk, och Flavia sträcker sig intresserat efter den.

– Den är redan såld, säger Sonja och skrattar gott.

Ögonbrynen åker upp på Flavia.

– Nämen, den var jag ju kär i.

Annars är det tygkassar från Uganda och svenskt hantverk som är storsäljare. Tre dagar i veckan har de öppet, och de är flera som turas om med bemanningen.

Stödföreningen betyder mycket för Sonja, 83 år. Hon berättar:

– Det här har givit mig ett nytt liv, förstår du. Jag blev änka och tappade väldigt mycket av tidigare gemenskap och engagemang. Jag sa till min Gud: ”Gör någonting med resten av mitt liv”. Det tog inte lång tid innan Flavia kom hem från Uganda och behövde hjälp. Det var ingen slump.

Hon får medhåll av Flavia. De är eniga om att detta var meningen.

– Det var 2013. Året därpå fyllde jag 75 och hade en insamling till skolprojektet. Sedan dess har det varit fullt upp. Det ger mig sådan energi, säger Sonja entusiastiskt.

Hjälpa till i butiken

Flavia berättar att vännen alltid är villig att hjälpa till i butiken.

– Ja, jag har ingen familj hemma, vet du. Det här är roligare, förklarar Sonja.

Flavia Kakembo, Ann-Marie Tell och Sonja Johansson pratar i mun på varann, skojar och skrattar. Ann-Marie berättar att Sonja har jobbat med terapi, med slöjd och hantverk, så hon kan sina grejer.

Inne i butiken jobbar de vidare, alltmedan de skrattar och pratar. Vimplarna vajar i vinden utanför dörren. Och i Uganda lär sig flickorna att läsa, räkna och bli självständiga unga vuxna. Allt hör ihop.