Den ofrivilliga eremiten

Uppmaningen från läkaren var skarpare än skarp.

Isolera dig! Du kommer inte att överleva om du får covid. Sändarens Anna Hagnell skriver här om sina 345 dagar anno corona, i ensamhet i sommarstugan.

Maken brukade säga att han ville testa eremitlivet. Bara för ett år, med paus från alla
åtaganden för att få veta hur det vore att leva i tystnad och avskildhet. Och vi brukade skoja om vilken omöjlig tanke det vore för mig. Jag, som är så översocial
och alltid vill träffa folk. Men 2020 blev året då eremitlivet fick testas på allvar. Bara med den skillnaden att det var jag som fick leva i ensamhet och Maken som fick leva kvar i vardagen. Och någonstans på vägen insåg vi att vi nog inte är så olika ändå.

Vi skulle möta våren på tulpanfälten i Amsterdam, allt var bokat och klart, men jag hade känt mig orolig för det där viruset som verkade spridas från Kina. Det satte sig visst på lungorna, min svagaste punkt. När jag kom till doktorn tittade hon allvarligt på mig och sa: ”Jag tror inte att du överlever den här influensan. Enda sättet är att du inte får den. Du måste isolera dig.” Hon uppmuntrade mig att åka till vår stuga. Ensam. Låta skolbarnen vara hemma med Maken.

Två timmar senare satt jag i mörkret i den sjugradiga sommarstugan. Jag hade inte fått med
mig några extra långbyxor, där-emot var alla mina fröer medpackade. En kombination som skulle bli tämligen talande för det kommande året. För nästan ett helt år blev det, 345 dagar i isolering. Tack och lov visste jag inte det när jag satt huttrande i soffan i det utkylda huset den där första kvällen.

Till Byn kom släkten när Danmark och Norge invaderats i april 1940 och tyska krigsfartyg låg på redden utanför Göteborg. Centrala stan skulle genast evakueras och farfar tog kontakt med missionskyrkan i Byn. De månaderna som följde kom för alltid att prägla hela släktens liv. Byn blev deras tillflyktsort. Nästan exakt 80 år senare blev den min tillflyktsort.

I efterhand kan jag se saker som jag gjorde rätt när jag gick in i isolering. Framförallt delade jag upp tiden i mindre delar som gick att hantera. Jag försökte att inte tänka för långt fram. Jag satte upp några mål. Jag tänkte att det ska blomma som aldrig förr kring stugan när jag hade tid att ägna mig åt jorden och alla de där fröna jag tagit med. Jag skulle promenera. Och så skulle jag säga ”hej” minst en gång per dag, trots stugans något ensliga läge. Den av mig tidigare inte särskilt omtyckta vandringsleden, som går precis utanför husknuten, blev plötsligt till glädje. Att ha någon att säga hej till varje dag blev inte något problem, särskilt inte som folk plötsligt upptäckte hur underbart det kan vara på en vandringsled i en liten, men ack så vacker, by på landet.

Mitt i den overkliga pandemins följder börjar trots allt nyheterna att fyllas av hopp. Konkreta bevis på att en annan tillvaro för världen vore möjlig. Flygplan står parkerade på marken. Delfiner simmar in i Venedigs annars igenslammade kanaler. I byar i Indien klarnar skyn så att Himalaya blir synligt igen. Och överallt hittar människor mellanmänsklig värme och humor för att muntra upp varandra i en ödslig tid.

Jag tänker att hjälp är cirkulär. Jag tänker faktiskt ofta på det där med att hjälpa. Både att ta emot hjälp och att ge hjälp. Hur svårt det är att ta emot och säga ja tack. Hur självklart det kan kännas att hjälpa andra. Men också det där att hjälp sällan går fram och tillbaka mellan personer utan mer beskriver en stor cirkelrörelse av människor som skickar hjälpen vidare. Så blir det för mig i isoleringen också. Jag är helt beroende av andra för inköp av mat och det är svårt för mig att återgälda. Det går i alla fall inte där och då. Så jag tar emot, övar på att säga ja tack och förvånas ibland över vem det är som sträcker ut sin hand.

Jag har de trognaste av vänner. Mina grannar i byn har jag alltid betraktat som min utökade familj. Under året får jag ta emot oändligt mycket hjälp från dem. Samtidigt fördjupas också vår vänskap till något ännu djupare. Min ena väninna drar med mig ut på promenad tills jag inte längre vill ha en promenadlös dag. Vi går och pratar, pratar och går. Ibland gråter jag ut min frustration av ensamhet.

Jag har tid att tänka. Både tänka tankar till sitt slut och tänka på olika delar i mitt och andras liv. När jag under hösten är med på meditationsträffar med olika teman, kommer jag på mig själv med att säga ”tacksamhet, det tänkte jag på hela maj och en bit in i juni och det där med vänskap funderade jag på i september”.

Jag är så tacksam för min tro. Min vackra psalmanacka, med en strof ur en psalm för varje dag i en evighetskalender, ser jag fram emot att bläddra i varje morgon. Orden följer med mig i tystnaden. Jag som i vanliga fall så sällan stannar upp eller orkar upp och iväg till gudstjänst, trivs utmärkt med att gå i kyrkan via länk i mobilen medan jag sitter med händerna i rabatten.

I en kvällstidning skriver en journalist om den vanmakt och panik han känner, instängd i en pyttelägenhet på Manhattan, medan smittan galopperar utanför fönstret. Han är så rädd. Talar om den gud han inte tror på men som ändå finns som hans yttersta hjälp i den situation han är i. Och jag tänker att världen kanske håller på att ändras på fler sätt än delfinerna i Venedig och Indiens klara skyar. Är det nu fler ska hitta till den tro som glömts bort i vår överflödiga välfärd?

Min isolering är inte helt komplett faktiskt. Familjen biter ihop och isolerar sig i två veckor, efter lång tids planering. Känslan när vi får kramas igen är – oerhörd. Den är så stark att det känns i hela mitt väsen.

Jag brukar tycka att det är flummigt och new ageaktigt att prata om ”energier” i alla möjliga sammanhang. Men när jag efter all denna tid verkligen får krama mina barn och min man, tänker jag att en kram inte bara är en muskeltryckning. När vi kramas utbyter vi något mer. Något som är ganska konkret. Kanske är det nåt slags energi vi delar? En vän tycker att jag låter rätt flummig. Det tycker jag med. Men jag står på mig: En kram omfattar något mer.

I augusti kramas vi farväl igen. De åker en och en, stannar så länge som var och en har möjlighet, och jag gråter som om de dog när de åker. Jag är bekymrad när sista Barnet åker, hon som sett min förtvivlan de andra gångerna. Maken säger tappert ”vi ses i jul”. Det är en solig dag i början av augusti och det känns som jag ska kvävas av tiden.

Sensommardagarna är förslösat vackra när jag blivit ensam. Kan man dö av tidens gång? Ytterst är det förstås så. Vi ska alla dö. Men ibland övermannas jag av känslan att jag dör av själva tidens väsen. Dagarna går mellan varven så långsamt men i ojämn takt. Jag lär mig tålmodighet. Tittar på väderleksprognosen och tänker att det bara är åtta dagar tills det ska bli varmare igen. Tycker att åtta dagar inte är något att hänga upp sig på. Det är en känsla att ta med sig in i sin hektiska tillvaro.

Min trogna, trogna vän kommer och hälsar på mig. Ofta. Vi går också på upptäcktsfärd och får vara med om de mest fantastiska upplevelser när vi öppnar ögonen på allvar för naturens mirakel. Det är också hon som tar blodprov på mig när det behövs och som så småningom kommer hon att bli den som får delegation att ge mig det efterlängtade vaccinet. Det blir ett stort ögonblick. Ett ögonblick att minnas för alltid, säger vi till varandra när det sker.

Jag brukar säga att livet blir mycket roligare om man har en älsklingsfärg. Det är som i trädgården; ju fler växter du har desto vackrare ”ogräs” får du. Då kommer lammöra, malva och timjan på oväntade ställen. När du har en älsklingsfärg så håller sig till och med dammtussarna i en färgkoordinerad skala.

En älsklingsfärg får uppenbarligen också folk att höra av sig. Min älsklingsfärg är lila och det vet många och hör av sig.”Tänkte på dig när jag såg den här” står det ofta ihop med en bild. En pappa i äldsta Barnets klass på lågstadiet skickar överraskande nog bilder på lila tulpaner. En trevlig kvinna, en av dem som jag gärna skulle ha lärt känna bättre, är på sitt land och gräver upp en triss i lila höstaster till mig och skickar med maken. En dam i byn kommer med en kasse dahliaknölar som blommar i lila sommaren 2021 när isoleringen är över men känslan av omtänksamhet består.

Det är också överraskande vilka som hittar till mig. Alla möjliga människor, både de närmaste vännerna och andra mer avlägsna. I oktober, när jag snart inte längre står ut i isoleringen, öppnas gränserna i Luxemburg för en tid. Då kommer min utlandssvenska väninna och hälsar på mig. Hon bor i ett rum i uthuset med möss i väggarna och går på utedasset som en fin vän ordnat fram. Vi konstaterar att det går utmärkt med en trerätters middag på lika många timmar, en sexgradig kväll på altanen. Det är en fråga om inställning.

Det som får min kämparanda att lämna mig är när mössen börjar myllra. Jag har klarat mycket själv men när jag ska ta hand om möss och råttor står jag inte ut. Det är snart november och den sista tidsdelen jag definierat, att njuta av höstupplevelsen i september-oktober, går mot sitt slut. Jag är heldeppig, ledsen, uppgiven. Då ringer ena Barnet från skolan och klagar: Mamma, vi ska få distansundervisning igen! Jag svarar ”Jaaa, då kan du komma hit”. Ingen reaktion. Bara lång tystnad i telefonen. Sen hör jag ett skrik, ett skrik som coola tonåringen gör rakt ut i klassrummet: ”Jag kan åka till min mamma!”

Och det gör hon. I två veckor bor även hon i uthuset med mössen rasslande utanför dörren, jag sköljer av henne under vattenkannan en svart kväll med fyra grader och nordanvind. Men hon står ut. Och sen njuter vi av att äntligen få bo tillsammans. Kvällen före julafton kommer de andra. Sedan blir inte tiden så lång innan också jag får komma hem igen.

Att återvända hem, till huset, staden, människorna, intrycken är en historia i sig. Jag känner mig sjuk i huset tills jag inser att det beror på att det är varmt och inte dragigt inne. Jag hittar inte lampknapparna i köket. Jag känner mig som om jag hade konstant jet-lag eftersom jag blir så trött i huvudet av allt som sker, omställningen från tystnaden i ensamhet i skogen. Livet slås genast på i alltför hög fart för att få allt det gjort som fått vänta under året.

Men ett har vi lärt: Inte ens ett år isär innebär att kärleken tar slut. Snarast tvärtom. Alla kramar som inte blivit kramade, all gemenskap vi saknat, all längtan som tärt har fått oss att se det så mycket tydligare. I allt brus, i all stress och förtvivlan så finns den där. Kärleken. Genom tidens ibland så plågsamma gång.

Så jag tar emot, övar på att säga ja tack och förvånas ibland över vem det är som sträcker ut sin hand. Anna Hagnell

Fakta: Vad har du lärt av pandemin?

Nu när pandemin börjat klinga av är Sändaren intresserad av just dina tankar och reflektioner. Skriv till oss och berätta!

 

Vilken är den enskilt största lärdom du dragit? Vad har varit mest negativt? Vad har varit mest positivt?

Hur har din tro påverkats?

Kan du komma ihåg var du var och vad du tänkte när du först hörde talas om coronaviruset och covid-19? Har du själv varit sjuk, eller någon
anhörig?

Vad tror du pandemin får för påverkan på livet framöver?

 

Mejla till liv@sandaren.se eller sandaren@sandaren.se
eller skicka ett brev till
Sändaren, Box 22543,
104 22 Stockholm.

 

Vi avser att göra ett urval och publicera hela eller delar av era berättelser i ett kommande nummer. Din text bör inte vara så lång, max 2 000 tecken. Det går bra att vara anonym, men vi behöver veta vem som skrivit för att kunna kontakta dig vid behov inför eventuell publicering.

 

Vi ser fram emot att få höra din historia!

Anna Hagnell

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.