Utmärkt att Nod fortsätter sin utgivning i ny föreningsregi med Pekka Mellergård i spetsen. Första numret imponerar, men recensenten vill se större bredd på skribenterna framöver.
RECENSION Den kristna kulturtidskriften Nod startades 2004 på initiativ av bland annat läkaren Pekka Mellergård som under en längre period var rektor för Örebro Missionsskola (och även gjort inhopp på Enskilda högskolan i Bromma).
Fakta: TIDSKRIFT
Nod 1/2023
Redaktör: Pekka Mellergård
De senaste fem åren har tidningen Dagen varit ägare av Nod och satsat mer på tematik än teologi. Trots denna populärkristna strategi ökade förlusterna och Dagen övergav Nod vid årsskiftet. Mellergård satte sig då åter i förarsätet, bildade Nods vänner och nu har första numret landat i brevlådan. Temat är apokalyps.
Intellektuell inriktning
Nod hör hemma i den evangelikala delen av svensk frikyrklighet men med en tydlig intellektuell inriktning där vetenskap och kritiska frågor bejakas. Nod vill möta en ny tid genom en mer aktiv hemsida innehållande poddar, men också låta en konstnär, nu senast Liu Lifens fantastiska illustrationer, förgylla tidningen. Det är bra.
I det senaste numret skriver bland annat docent Roland Spjuth om det långsiktiga hoppet i kristendomen och rymdfysikern Thomas Leyser reflekterar över ett människovänligt universum. Det är både intressant och tankeväckande.
Men den artikel som gör mest avtryck är skriven av professor Arne Rasmusson som ställer en rad kritiska frågor kring Per Ewerts omtalade bok Landet som glömde Gud. Ewert menar att Socialdemokraternas långa styre är främsta förklaringen till sekulariseringen i Sverige. Rasmusson kritiserar Ewert och menar att denne gör likhetstecken mellan kristendom och konservatism. Detta får som konsekvens att Ewert romantiserar tiden innan demokratin infördes i Sverige. Även frikyrkornas del i demokratiseringen blir osynliggjord med ett sådant konservativt nationalistiskt perspektiv. Rasmussons artikel visar hur viktigt det är med en tidskrift som Nod, där gudstro och kritik på ett trovärdigt sätt ryms på samma sidor.
Frågande inför urvalet av skribenter
Det jag kan ställa mig frågande inför är inte främst innehållet utan urvalet av skribenter. I det senaste numret är alla i övre medelåldern förutom två undantag. Och endast tre kvinnor medverkar där en skriver om konst, en om fotboll och en tredje intervjuar en medelålders man. Nod måste kunna bättre än så här. För hur ska fler generationer och det mångkulturella Sverige synliggöras? Hur kan modern teologisk forskning få större utrymme i stället för att man hänvisar till gamla tider, vilket Magnus Malm gör i sin artikel?
Nod behövs och förhoppningsvis kan nätverket runt tidskriften göra att västerländska gråsprängda män blir mer undantag än regel i tidningens spalter framöver.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR