I stort sett kan vi umgås igen som vanligt. Genom ett tidigare aldrig skådat samarbete och informationsutbyte och genom hypermodern teknik för att analysera dna och rna så har vi fått fungerande vaccin som kraftfullt minskar risken att smittas, samt risken att överföra smitta och risken att drabbas av ett allvarligt sjukdomsförlopp om man trots allt själv fått covid. Kort sagt: vaccinen fungerar, och det kommer skrivas in i historieböckerna som en vetenskaplig triumf – med rätta. Som efterföljare av Jesus Kristus oroar det mig inte det minsta. Jag gläds dessutom åt att en nyckelperson, chefen för National Institute of Health i USA, har varit Francis Collins, en varmt troende person.

Vetenskap i sig är alltså inte ett problem, men det finns en berättelse om vetenskapen som blivit en modern myt. En myt är en livsförklarande historia, som kan vara sann eller falsk. I det här fallet är den falsk. Myten är att vi genom ingenjörskonst och vetenskap fullt ut kan behärska vår tillvaro. Pandemin blir i detta perspektiv bara ett litet farthinder på framgångsvägen. Men den teknikutveckling som gav oss vaccinen gör också världen sårbar. Det var genom den som pandemin kunde spridas från Kina till resten av världen inom loppet av några få månader. Det är genom den som farliga och otäcka idéer kan spridas snabbare än någon hinner blinka. Aldrig tidigare har ordspråket att lögnen hunnit färdas tusen mil innan sanningen fått på sig skorna varit mer sant än idag.

En sak vi inte får glömma är just att pandemin visat hur sårbart vårt samhälle är, inte minst om man tittar på hur den drabbat globalt. Den framgångsrika fattigdomsbekämpningen kom av sig och de allra fattigaste ökade i antal under pandemin. Svårt skuldsatta länder tvingas ta fler lån för att vaccinera sin befolkning, och vaccinet kommer sist till dem.

En annan illustration av teknikens begränsning ser vi i Afghanistan. Den amerikanska militären har haft en budget för teknikutveckling som överskrider vad nästan alla andra länder i hela världen haft tillsammans. Satelliter, drönare, sensorer, allt kopplas samman så att till sist är den enskilde soldaten ständigt uppkopplad med tillgång till data över slagfältet i realtid. Talibanerna har också teknik, vanliga mobiltelefoner kommer man långt med. Ändå är resultatet en tydlig illustration av hur teknik för miljarder dollar inte garanterar framgång.

Vill man veta varför USA förlorade Afghanistan finns det två faktorer jag bedömer viktigare än alla andra. Den första är den mänskliga ondskan och den andra är oviljan att närma sig människorna man vill hjälpa. Jag börjar med den första.

Det finns en kraft hos den brutala ondskan som är svår att riktigt begripa. Den har ett tydligt demoniskt drag. Redan innan Donald Trump förhandlade fram ett ”fredsavtal” med talibanerna och innan Joe Biden kungjort vilken deadline det var för det amerikanska tillbakadragandet, så varnade afghanerna för att ­talibanerna skulle ta över. Deras skräck var tydlig. Deras framtidstro svag. Att ingjuta hopp i ett folk kräver mer än tilltro till västerländsk demokrati och modernitet. Myten som bär västerlandet funkar inte för att bryta makten hos en sådan demonisk ondska som talibanernas.

Nationsbygge är svårt. Det kräver mer än tron på den goda nationen. Det krävs något mer än folkhemsideal.

Lika maktlös som den moderna myten är inför den demoniska ondskan, lika svarslös är den när vi kommer till den icke-rationella ondskan hos de som ändå finns på den bättre sidan. Varför kunde inte den valda regimen undvika att bli så korrupt? Varför förslösades bistånd, både militärt och humanitärt? Vem som helst kunde ju se att detta var det stora hindret bakom utveckling och välstånd. Rationella argument fungerar dåligt för att ändra mänskligt beteende. Alla visste vad som hände. Det som saknades var inte kunskap, utan godhet.

Det gäller också klimatfrågan. Det vi behöver är inte mer information om klimatet i tron att det ska förändra våra beteenden. Den viktigaste vägen till förändring är av ett annat slag. Vi brister i godhet, inte upplysning.

Den moderna myten är falsk för den säger att med upplysning kommer godhet. Afghanistan är ännu en falsifiering av den.

Den andra förklaringen bakom det amerikanska misslyckandet fick vi av Magda Gad när hon berättade att de amerikanska soldaterna nästan aldrig umgicks med afghaner. De befann sig inne på sina av taggtråd omgärdade baser utom när de hade specifika stridsuppdrag. Kort sagt, de syntes inte utom när de skulle skjuta på någon. De köpte inte ens sin mat lokalt, utan den flögs in till dyra summor av cateringfirmor.

Isoleringen var delvis rationell, delvis ett resultat av kapitalismens sämre sidor. Det sistnämnda exemplifieras med att cateringfirmorna skapade jobb som tacksamma kongressledamöter kunde hänvisa till för att få väljarstöd. Men framför allt var det troligen ett sätt att skydda soldaterna. När de kom till Afghanistan och Irak 2001-2003 så trodde man allmänt att bara den gamla regimen försvann så skulle det vara riskfritt för amerikanska soldater att vistas på gatorna i landet. Det dröjde inte länge innan jag läste att den första amerikanska soldaten skjutits i ryggen när han stod i en kö för att köpa glass i Baghdad. Om amerikanerna skulle köpa sin mat lokalt, vad skulle hindra dem från att dödas på detta sätt? Vad skulle hindra dem från att drabbas av förgiftade matpartier? Nej, då var det mer rationellt att flyga in maten från USA.

Du som läser detta kanske tror att jag ser den amerikanska militära insatserna i Irak och Afghanistan som värsta tänkbara ondska. Det gör jag inte. Om ondska händelsevis ska graderas så är naturligtvis talibanernas långt värre. Liksom vad Kina gör mot uigurerna. Eller vad Putin lät sina arméer göra i Tjetjenien, Dagestan, Sydossetien och Abchazien. Där släpptes våld och brutalitet fram i en utsträckning som var fullständigt förfärande. Putin bör nästan nämnas i samma andetag som Stalin, Pol Pot och Hitler. Det bör inte George W Bush, ­Barack Obama och Joe Biden göra. Och inte heller Donald Trump. De amerikanska insatserna ­illustrerar något annat, nämligen att inte ens med någorlunda goda intentioner eller med någorlunda rimliga ”rules of engagement” så fungerar det med krigsmakt att utplåna ondskan.

I ett nötskal har vi nu kommit fram till julens budskap och anar ett svar på varför Gud blev människa, varför Jesus steg ner från sin upphöjda plats vid ­Faderns sida, varför Ordet blev kött. Det är något med ondskan som gör att den inte kan besegras varken med drönare som avlossar missiler eller med änglar som fäktar ner demonerna. Ondskan i världen och ondskan i oss kräver ett svar som inte bygger på den råa styrkan eller på det kunskapsmässiga och tekniska övertaget. Gud lämnar sin trygga bas i himlen. Omgiven av änglar som lovsjunger föds Gud som ett värnlöst spädbarn, beroende av Marias och Josefs omvårdnad. Jesus fick sin mat vid Marias bröst. Han åt det som såldes på de lokala marknaderna. Troligen upplevde han några gånger matförgiftning.

När Jesus inledde sin offentliga tjänst visade han genast upp den märkliga kombinationen av kraft att bota, auktoritet över demonerna och att samtidigt vara svag och utsatt. Han gjorde under och han blev trött. Han var ett med Fadern och han kände sig ensam. Jesus kunde komma de utstötta och föraktade nära, för han var så mänsklig. Vi mer än anar frustration och besvikelse ibland. Till sist blev han fängslad, torterad och brutalt avrättad på ett kors. Och då var det inte en missräkning. Det var inte ens en kalkylerad risk. I sin djupaste solidaritet med sina skapade människor så utsatte sig Gud själv för människornas ondska och på så vis tog Gud på sig själv det straff för ondskan som rätteligen var vårt. Jesus offrade sig för vår synd när Gud ”dömde synden i köttet” (Romarbrevet 8:3).

Guds närhet, inte Guds höghet, Guds utblottande kärlek, inte den råstyrka med vilken Gud ursprungligen skapat världen, var den avgörande faktorn när ondskan besegrades, när de onda härskarna och makterna avväpnades.

Därför är långfredagen, med teologen N. T. Wrights ord, dagen då revolutionen började. De spikar som genomborrade Jesus blev den upphängningspunkt på vilken Gud själv hänger hela världshistorien. När Jesus dör döms ondskan och fråntas all sin makt.

Den nuvarande onda tids­åldern går mot sitt slut för framtiden som Jesus vann på korset har redan börjat. I triumf uppstår Jesus ur sin grav. När kvinnorna kom till den var hans kropp inte kvar. Den var förvandlad. Jesus uppväcktes inte som änkans son i Nain, synagog­föreståndarens dotter eller Lasaros. Jesus återupplivades inte, han uppstod. Så som vi alla ska uppstå på den sista dagen. Det som tillhör den dagen har alltså redan börjat. Framtiden är här!

Den tomma graven är Guds bekräftelse på att det som skedde på korset gäller och den är starten på att synliggöra Jesu seger. Den Jesus som uppväckts är också den som uppstiger till himlen, och där insätts på ­Faderns högra sida för att från denna kungatron regera till dess varje fiende har lagts under hans fötter, till sist till och med döden självt (1 Korinthierbrevet 15:20-28).

Men åter möter oss paradoxen att den upphöjde är den närvarande. Jesus återgick inte till sin hemmabas efter utfört uppdrag så att kontakten bröts. Även om Jesus är kroppsligen frånvarande är han med oss. Alla dagar. Goda dagar. Trötta dagar. Onda dagar. Härliga dagar. Dagar av tristess. När vi känner av det och när det inte känns. ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matteusevangeliet 28:20)

Jesus är med oss genom sin Ande. Anden är ett förskott på det som ska komma, en underpant, en borgen (2 Korinthierbrevet 1:22; Efesierbrevet 1:13f). Drivna av den kärlek som Anden ingjuter i våra hjärtan och med den kraft Anden ger åt våra händer och låter flöda genom våra händer får vi i dag i kärleksfulla ord, ansvarstagande liv, med övernaturliga helandeunder och befrielse från orena andar, med vår närvaro i människors liv vara med Jesus där han är – nära människor. Göra med Jesus det han gör – att låta Guds rike komma.

Budskapet om Jesus förvandlar människor då det tas emot i tro. Guds rike går då från att vara ett erbjudande till den verklighet som kan definiera våra liv. Guds Ande som uppfyller hela kosmos tar sin boning i oss när vi omvänder oss och tror. Och därför bärs vi av hoppet om att en dag, när Jesus kommer åter, ska hela skapelsen befrias och förvandlas.

Det är vår sanna livsförklarande berättelse. Den håller inför både pandemier och talibaner.

Lars Gunther, pastor i Hestra Equmeniakyrka
sandaren@sandaren.se