Ibland när jag får frågan vad jag tycker om att göra på fritiden brukar jag lite skämtsamt säga att jag är rätt bra på att ligga i soffan och göra ingenting.
En talang som jag har nytta av nu när jag blivit patient igen, hemma men sjukskriven efter en höftledsoperation (som enligt läkaren gått bra) och med sjukgymnastens uppmaning inför hemgång klingande i öronen – var lat! Ja, i alla fall den första tiden medan såret läker.
Utarrenderad åkerbit
När jag var barn tillbringade vår familj somrarna i Dalarna, vi hade en liten stuga, där farmor och farfar bodde. Mellan husen låg en liten åkerbit, som var utarrenderad. Under sommarens gång kunde vi följa hur det som såtts började gro och växa, allt högre och högre, innan det var dags för skörd. Det var fint att få se och uppleva, men vissa år låg marken tom, torr och öde, såg helt övergiven ut. Klart att jag som barn undrade vad som hänt, och jag fick veta att inget hade hänt men att åkern måste få vila, återhämta sig för att kunna ge bra skördar framöver. Det hade ett namn också, det hette att ”åkern ligger i träda”.
Så nu ligger jag här ”i träda”, låter mig återhämtas medan kroppen läker. Jag vet att det tar tid för sår att läkas, så jag får vänta, vänja mig vid en ny takt i livet under en tid.
Mycket väntan
När man som patient vårdas på sjukhus får man stå ut med mycket väntan. Man väntar på ronden, på att få besked, man väntar på en undersökning eller behandling, kanske väntar man också på besök. Man väntar på mat, på tystnad och nattro. Man väntar… ibland otåligt och med oro, ibland uthålligt och mer hoppfullt. Man är inte där ännu, det här är tiden innan.
På sjukhus finns särskilda rum för väntan – väntrum, smaka på ordet! I sjukhusets väntrum är nog känslan spänd och fylld av oro. Många finns där men ofta, tänker jag, är man nog fullt upptagen i sin egen värld, inte öppen och mottaglig för mötet med andra. Ett möte som kanske – om det fick bli till – skulle kunna innebära delande, avlastning och en glimt av hopp.
Ett ännu vackrare ord
På järnvägsstationen finns väntsalar, ett ännu vackrare ord för detta utrymme för väntan, för tiden innan.
Att liksom åkern ”ligga i träda”, handlar också om tiden innan. Något händer som tar tid men som inte syns på ytan. Men bara för att det inte syns är det långt ifrån oviktigt. Det måste få ha och ta sin tid. Jag tror faktiskt att vi skulle må gott av att liksom ha rum eller salar för väntan inom oss. Att ha plats för det som ännu inte är, ett särskilt utrymme för det perspektivet. I bibeln uppmanas vi att vara uthålliga, också att vänta uthålligt. Jag tror kanske vi behöver öva oss på det – att vara i väntan, i det som faktiskt är pågående, fast inte synligt för oss än. Det blir en övning i tillit och överlåtelse. Att väntan liksom kan bereda oss på det som kommer och att vi kan finna både vila och hopp i tiden innan när vi lär oss vänta uthålligt. Man måste läkas för att bli hel, kanske måste man vänta för att nå fördjupning.
För många år sedan fick jag ett tilltal som fortfarande bär mig i tider av väntan, någon sa till mig ”Gud ser i dig, det som ännu inte är…”
Att vänta är inte att otåligt stå och stampa, det finns en stillsam rörelse i det. En rörelse som kanske går inåt först innan den går vidare – en rörelse som kan få genomströmmas av förtröstan genom insikten, hoppet att ”Gud ser i dig, det som ännu inte är”.
Christina Lindgren
sjukhuspastor
LÄGG TILL NY KOMMENTAR