Vi som kyrka kan bättre

Var kommer du ifrån, frågade mannen i bastun på badhuset i grannkommunen. Värmland svarade jag. Jag märkte att mannen blev obekväm. Han harklade sig och formulerade om sig: var kommer du ifrån från början, för du ser ju inte svensk ut. One hundred and fifty-two säger kvinnan i snabbmatskassan på knagglig engelska. Jag hör knappt vad hon säger och ber henne upprepa. Hon säger då lite generat på klingande dalmål, 152 kr tack.

Vänner, det här är en del av min vardag. Och då är jag ändå priviligierad på så många sätt. Jag har ett svenskklingande namn, jag är född i ett land som människor inte bär mängder av fördomar om och mitt modersmål är svenska.

Samtidigt inser jag – tyvärr – att jag vant mig vid mycket, kanske alldeles för mycket. Det sitter liksom i strukturerna och jag kommer på mig själv gång på gång att tolka människor positivt – de ville nog bara vara snälla eller tillmötesgående – för att inte bli arg, besviken eller ledsen. Rasismen finns inte någon annanstans, vänner. Den finns mitt ibland oss. Till och med i kyrkan.

Jag vet inte hur många gånger jag blivit välkomnad som internationell gäst vid Kyrkokonferensen, fått beröm för min svenska som gästpredikant eller fått kommentarer om mitt ”avvikande” eller ”annorlunda” utseende. Jag minns särskilt en gång när jag skulle predika i en församling jag aldrig mött innan. Jag var där i god tid, men porten till kyrkan var stängd. Jag stod snällt utanför och väntade, men efter ett tag märkte jag att många människor som kollade på mig gick in i en sidodörr. Jag följde då efter och mötte folk som stod i kapprummet. Jag frågade lite försiktigt om jag kommit till kyrkans lokaler och berättade att jag var dagens predikant. De svarade då lite generat att jag kommit rätt, men lade också till att de aldrig kunde tro att en person med mitt utseende kunde vara dagens predikant.

Svaret jag fick gjorde mig ledsen av flera skäl. Det var inte bara en sorg över människors fördomar, utan också en sorg över att församlingen inte tog tillfälle att bjuda in en människa som stod utanför deras port en söndagsmorgon innan gudstjänst.

I dag har mer än var tredje svensk utländsk bakgrund. Det innebär att ungefär 3,5 miljoner svenskar är födda utomlands eller har minst en förälder som är född utomlands. Men jag ställer mig ofta frågan var den etniska och kulturella mångfalden finns i vår kyrka?

Jag kan tyvärr inte klappa mig på bröstet; i min församling är vi endast tre av drygt 180 medlemmar som är födda utomlands samtidigt som nästan var tionde invånare i kommunen är född utanför Sveriges gränser. För en sak är ju säker, det handlar inte om kyrkans budskap, utan det handlar om hur befintliga kristna gemenskaper lyckas välkomna och inkorporera nya människor.

Det finns idag få samhällen i Sverige som är etniskt homogena och så pass isolerade att det inte finns en medvetenhet om vårt lands mångfald. Det finns inte längre någon, vill jag hävda, som kan skylla på okunskap eller oförståelse när man uttrycker sig nedvärderande eller bibehåller strukturer som stänger ute. Det handlar numera om en ren rasism.

Som kyrka kan vi bättre. Vi, om några, har verktyg för att ta oss förbi olika typer av maktstrukturer och utmana vårt omgivande samhälle. Vi om några borde vara kända för att leva en gemenskap där folk från alla stammar, länder och språk tillsammans söker och lever Guds rike.