Vi måste våga medmänsklighet. Vi måste våga älska varandra.

Möten. Mötesplatser. Jag har funderat mycket på det den senaste tiden. Jag tänker i stort sett alltid på det. Möten. Att mötas. Se och synas. Sakta in. Stanna upp. Det är på något sätt huvudingrediensen i mitt livsmantra. Människor behöver människor. Det som på något sätt är huvudingrediensen i min tro. Medmänsklighet. Och för att det ska kunna bli möten, behöver vi våga möten. Och det är sannerligen inte enkelt.

När jag tänker på all rädsla som finns i mig. Hos mig. Runt mig. Nära mig. En bit ifrån mig. Då blir jag… rädd. Det är inget fel i att känna sig liten, rädd och ensam. Men om rädslan för andra och det okända tar över. Växer sig så stark så att vi inte vågar möta varandra. Då blir det farligt. Otäckt. När vi inte vågar lära känna det okända. Det som vi är rädda för. När vi dömer ut. Skjuter bort. Låtsas att det inte finns. Eller ser till att det inte finns där vi är. Då är rädslan mörk, kall, farlig. Den stoppar livsnödvändiga livsavgörande möten. Möten som kan betyda att kallt mörker blir ljusare och varmare. För dig och mig. Här och nu. För medmänniskor längre bort. För världen i stort.

Rädslan. För det okända. För de okända. Får oss att vilja styra upp. Paketera. Sortera. Lagstadga. Förbjuda. Hindra. Vi letar febrilt argument för att legitimera vår rädsla. Och allt detta gör rädslan starkare. Och den hindrar oss från att möta varandra.

Rädslan. För det okända. För de okända. Får oss att glömma det viktigaste. Medmänskligheten. Att vi ska älska varandra. Och när jag läser om och hör om det. Då blir jag… rädd.

Jag har flera gånger lyssnat på Jan Eliasson, diplomat och politiker, nu vice generalsekreterare för FN, när han sommarpratade i P1 i somras. Han pratar om hur han och hans medarbetare jobbar för att vi ska sluta fred med varandra, ta hand om vår värld. För att de svaga och utsatta ska få hjälp. Händer att hålla i. Livsavgörande möten.  Och det ord som genomsyrar hans tal, och jag tror hela hans mission, är rädsla. Att vi måste stå emot den. Bekämpa den. Hur den hindrar oss från att mötas. Hur avgörande det är för att fredsarbetet ska lyckas. Bära frukt. Och hur svårt vi har för att släppa den. Rädslan. Han säger i slutet av sitt sommarprat:

”Samtidigt växer rädslan inom oss och mellan oss. Låt oss stå emot rädslan och inte låta oss provoceras. Demokratisk dialog med respekt för mänskligheten. Låt oss mobilisera mot både våldet och dödandet. Och mot rädslan.”

Du och jag. Här och nu. Vi kan inte låta rädslan hindra oss från att mötas. Vi måste våga medmänsklighet. Vi måste våga älska varandra. Vi måste skapa mötesplatser. Jag måste bli bättre på det. Jag kan inte lägga över det på någon annan. Jag behöver hjälp med det. Vi måste hjälpa varandra. Möta varandra. Sträcka oss utåt. Våga möta det okända. Våga möta de okända. Lära känna.