1

Vi måste få in isbjörnen i teologin

Egentligen har jag kontaktat henne för att boka ett mötesrum.

Men hälsningsfraserna blir snabbt något annat efter att vi avhandlat sommaren som gick. Den härliga, men heta, där algerna i Finska viken blommade som aldrig tidigare. Jag ryser över ärtsoppan som färgade båtens stäv grön nästan hela vägen från Helsingfors till Hangö.

Hon i sin tur skriver ut sin smärta i ett mejl:

”Tack, solbränd är jag. Men mindre glad för min klimatångest växer sig större och större. Och hur är det med teologin – i alla fall är mina frågor till Gud nu annorlunda än förut”.

Och hon har ett konkret besked till oss på tidningen. ”Skriv om det!”

En tid senare dimper FN:s digra internationella larmrapport om klimatförändringen ner. Larmet går. Parisavatalet räcker inte. Författarna betonar att det är livsviktigt med förebilder. De rika nationerna behöver ta sitt ansvar och göra det de kan utan att snegla på Nånannan. Vi måste få ner utsläppen av koldioxid snabbare och mer drastiskt än överenskommet. EU bryter arm om utsläppen från bilindustrin. Varje halv grad räknas. Bäst syns det i Arktis, som värms upp dubbelt så snabbt som resten av jorden. Stiger den globala temperaturen med 1,5 grader Celsius infaller de isfria somrarna i Arktis ungefär en gång vart hundrade år. Med ytterligare en halv grad återkommer de vart tionde.

Ett välkänt filmklipp som visar en utmärglad och döende isbjörn illustrerar följderna för några av offren för katastrofen på Arktis. Fotografen filmade medan tårarna rann.

Vi måste få in isbjörnen i vår teologi.

Kristendomens olika schatteringar och teologin har färgats av eskatologin som ibland tagit sig uttryck i tragiska domedagsprofetior som slagit snett. Förkunnelsen om jordens undergång har utnyttjats av predikanter och sekter med grumligt sikte.

Det har varit lättköpt, därför att vi alla är rädda för slutet. Skrämselförkunnelserna har resulterat i att människor genom historien köpt hela paketet, vare sig det handlat om att klänga sig fast vid en enskild predikant, förbereda sig i tro inför fastställda datum för jordens undergång eller världsfrånvända invänta Jesus återkomst.

Alternativt har det fostrat hårdnackade förnekare som avvisar varje koppling mellan handling här och nu å ena sidan och tro och teologi å den andra. Den sortens kroppslösa teologi har en modern arvtagare i den amerikanska president som arrogant väljer att blunda för larmrapporter och viftar bort internationella miljöavtal. Som lever i en fraktionaliserad värld, där inget hör ihop med något annat och där omsorg klassas som tjafs.

Församlingssekreterarens förtvivlan visar en annan verklighet, en där allt oförenligt hänger samman:

”Mina frågor till Gud är annorlunda nu … Vad kan vi göra?”

Min tro är att vi kan. Kyrkorna och de kristna samfunden är ett nätverk över hela jorden. Som världens största religion har den en kraft i enskilda människors liv och handlingar som sammantaget är enorm.

Det har betydelse vad som sägs i våra kyrkor. Ja, men det har ännu större betydelse vad som görs. Solpanelerna och bergsvärmen i den nybyggda och nyligen invigda kyrkan i min närhet är inte bara teknik.

De är evangelium och framtidstro för en ny himmel och en ny jord.

 

May Wikström

1 Kommentarer
Thomas Kärrlander
Frågan är hur mycket tro på en allsmäktig Gud som en "klimatångestfull" församlingssekreterare verkligen har? "Klimatångest" är nog mera en lyx för västvärldens välbeställda, medan de mindre lyckat lottade saxar mellan minor och klusterbomber i försök att hitta mat och vatten för att överleva till nästa dag. Ta nu tag i de verkliga problemen i världen och sluta oja er över framtiden, speciellt när de allra flesta uppenbarligen inte har en susning om hur vädersystemen fungerar, utan sätter istället sin tillit till pseudovetenskap som omöjligtvis kan ha någon legitimitet!