Vi hittar bäst längs våra egna vägar

Min man gav mig boken Introvert för att jag skulle förstå honom bättre. Varför ockuperar han toaletter? Och varför är han nöjd, när jag tycker att vi slösat bort en hel helg genom att bara sitta hemma utan att vi lyckats träffa någon eller ”göra något”. Och jag insåg att vi kopplar av och återhämtar oss på olika sätt. På vissa ställen där jag hämtar min energi, som på en fest eller en spännande utställning, går hans åt.

Henri JM Nouwen menar att kyrkans främsta uppgift är att hjälpa människor att komma i kontakt med själva livets källa. Och jag tror han har rätt. Det handlar om att skapa en relation till Gud. Och det behovet har alla människor oavsett tro; att känna oss som en del av något större och hitta en mening med våra liv. Vi kan kalla det andlighet.

Men vi har olika inbyggda förmågor. Så alla familjer, församlingar och stater som vill leda alla på en och samma väg kommer alltid att exkludera eller göra några av sina medlemmar olyckliga – för vi fungerar på olika sätt och behöver gå olika vägar för att nå denna andlighet.

Vissa hittar sin energi och sina gudsmöten i det sociala, andra i ett tyst rum, i naturen eller med hjälp av kreativitet och kultur. Det finns de som kommer i kontakt med detta genom att använda kroppen i träning, genom växelläsningar och traditioner, genom teologiska studier, i lovsångssamlingar, i politisk handling eller genom att lösa problem åt andra. Den amerikanske författaren Gary Thomas beskriver några idealtyper, och menar att vi tenderar att föredra en eller ett fåtal av dessa. Vanligtvis finns också åtminstone en väg till andlighet som känns helt främmande för oss.

Jag ska ordineras nu i maj och har som sista del av mitt vägledningsår just varit på retreat. Något som är hett i Equmeniakyrkan just nu är eremitens väg. I retreaten har också traditionalistens fasta böner och växelläsningar haft en framträdande plats, liksom tillbedjarens gemensamma bön och sång.

Det har varit spännande för mig att gå utanför min bekvämlighetszon, och tvingat mig att bli lite bredare i min erfarenhet. Och värdefullt att reflektera mer över hur exakt de tre vägar som betonats här: eremitens, traditionalistens och tillbedjarens, är särskilt svåra för mig. Det kan finnas något där även om det är svårt, och att det är värt att ge dessa vägar en ärlig chans. Men för att verkligen utvecklas i vår tro är jag övertygad om att vi behöver gå våra egna vägar och inte bara någon annans.

För skapelsevännen i mig ser verkligen Guds ansikte i soluppgången. Att jag fått de flesta av mina allra viktigaste insikter om Gud i studier och intellektuella samtal berättar att jag bör fortsätta leta just där. Och när så stor del av meningen jag känner, där Guds röst faktiskt talat till mig i hela mitt liv, finns i aktivistens konkreta agerande för det rättvisa gudsriket så vore det dumt att tro att de verkliga gudsmötena bara kan ske genom att stänga in mig i det där tysta rummet.

Jag tror att vi behöver större frihet och glädje i att använda våra egna och inte det vi uppfattat som ”rätt” vägar till andlighet. Att vi, inte minst som själavårdare, behöver förstå och hjälpa andra att hitta sin väg, även när den vägen inte liknar vår egen. Så kan vår kyrka stötta fler i det livsviktiga sökandet efter Gud.

 

ANNA ARDIN
redaktion@sandaren.se

 

1 Kommentarer