Något väldigt viktigt har gått förlorat när väckelsemötena blivit färre, och då tänker jag faktiskt inte i första hand på det som en plattform för att nå nya människor med evangeliet utan på vad det berövat de redan troende.
Svårbegripligt? Tillåt mig försöka förklara.
1900-talet var i väldigt stort mått, i alla fall för stora delar av frikyrkligheten, kampanjernas tid. Församlingar satsade på folkliga väckelsemöten – ibland i kapell och ibland i tält – som inte sällan pågick över flera helger. En inbjuden talare, inom dåvarande Missionsförbundet ofta någon av de så kallade riksevangelisterna, som betraktades som spjutspets i att måla den kristna berättelsen så att kyrkovana människor förstod.
Med tiden minskade antalet möten, först så att det blev en kampanjhelg snarare än flera och därefter enstaka mötestillfällen. Nuförtiden är de klassiska väckelsemötena ovanliga, i den mån evangelister reser och talar nu är det ofta tal om att inspirera redan troende att evangelisera i sin vardag.
I det finns något väldigt naturligt, att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst” är i allra högsta grad bibliskt och ju mer allmänna prästadöme man bekänner desto naturligare blir det. Evangelisation är inget som är tänkt att utföras av några få från en estrad, kan det fungera så att varje enskild troende bär evangeliets berättelse till sin omgivning så vore det förstås att föredra ur effektivitetens synvinkel.
Problemet är att det är lättare sagt än gjort, och jag tror att de där förlorade väckelsemötena är en del av förklaringen. På dem satt nämligen även de troende och lyssnade, kanske tillsammans med en granne eller arbetskamrat, och utsattes – i enbart positiv mening – för evangeliets vackra och varma berättelse gång på gång. Förutom att de kyrkovana fick höra så fick alltså även de kyrkvana göra det vilket formade dem och gav dem ord att kunna dela vidare. Hur ofta det skedde? Oklart, alltför mycket låg nog tidens betoning i att den enskilde kristnes uppgift var att bjuda med sina bekanta på väckelsemötena, men möjligheten var nog egentligen större då än nu för den vardagliga evangelisationen. Jag förstår om det är en provocerande tanke och jag vore glad om den var felaktig, men tyvärr tror jag inte det.
Under väckelsekampanjernas storhetstid blev det naturligt att söndagsgudstjänsterna mer tydligt riktades in på de redan troende: Fördjupande undervisning om församlingsutveckling, helgelseprocessen, det diakonala ansvaret och så vidare. En ganska rimlig uppdelning så länge väckelsemötena kompletterade, men i takt med dess minskande har ett tomrum uppstått.
Min förhoppning och tro är att Alphakurserna kan få vara till nytta inom detta, för i någon mån är Alpha en form av modernt väckelsemöte: En plats med det grundläggande evangeliet i centrum dit kyrkans folk kan bjuda med sina vänner.
Säkert finns andra möjliga vägar, exempelvis genom att se över ämnen och inriktning för församlingens huvudgudstjänst så att den når så brett som möjligt. I så fall kan Erwin McManus ord om sitt predikande i Los Angeles-församlingen Mosaic möjligen vara till hjälp. Han fick vid ett tillfälle frågan ”vilka vänder du dig till när du talar, troende eller icke-troende?” Svaret har dröjt kvar hos mig: ”Människor”.
Alla, oavsett vad vi kallar oss, behöver vi det varma och förvandlande evangeliet. Låt oss skapa platser där det står i centrum.
Carl-Henric Jaktlund
sandarebn@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR