Jag tänker nästan jämt på vilken omöjlig situation kyrkan är i. Vi agerar och bor i världens mest sekulariserade land. Som samhälle har vi skapat ett av världens bästa civilisatoriska byggen.
Vi är på många sätt målbilden för vad andra nationer eftersträvar: Ett samhälle som fångar upp den som behöver hjälp. En trygg plats utan krig där den sjuke får gratis sjukvård, den arbetslöse får vägledning och bidrag och den utblottade en fallskärm.
Det erbjuds utan hänsyn till tro, moral eller ekonomisk status. Det är ju ett samhälle som även den troende vill ha.
Ett sekulärt samhälle med fokus på mänskliga och demokratiska rättigheter säkrar ju också vår rätt att tro på vad vi vill utan att bli diskriminerade.
Men det gör det väldigt svårt att vara kyrka.
Jesus är svaret för vårt land i dag, sjunger kyrkan. Men Sverige sjunger att svaret är Försäkringskassa, fri sjukvård och gratis skolgång. För jämlikhetens skull.
Det är inte så att svensken är utan andlig tro. Alla tror på något, men ingen letar efter vad det där ”något” är. Det är för långt bort, för
ologiskt, för korkat. Vi letar nära först. I våra liv. kanske kan vi testa en ny diet, gå ner i arbetstid eller skaffa katt.
Därför blir Jesus en anomali. Vi kan förstå att andra sträcker sig efter Jesus – om det saknar det vi har. Som i fattiga länder, utan säkerhetsnät. Klart att folk söker sig till Gud där!
Klart att den som erbjuder hopp till den hopplösa kan samla skaror och skapa väckelse. Vad ska de annars hoppas på?
Gud blir, i svenska sekulära ögon, en slags fattigmanscoach. En lösning att ta till om man inte har något annat.
I Sverige blir Jesus egentligen bara ett alternativ en enda gång: När systemet brister. När någon blir utförsäkrad eller drabbas av plötslig sjukdom som samhället inte klarar av. Då halkar vi ut och ser hela konstruktionen utifrån. Då kan svensken till och med be.
Även den mest hårdnackade ateist kan då knäppa sina händer och formulera en bön om hjälp.
Sedan hittar vi oftast tillbaka in i systemet igen. Går till jobbet, betalar skatt och konsumerar. Kanske börjar besöka en livscoach eller hyra en kolonilott.
Vi lever i ett samhälle som har rationaliserat bort behovet av en övernaturlig frälsare. Som nästan aldrig behöver undra vad som finns bortanför otillräckligheten, för vi kommer nästan aldrig nära den.
Det är en knepig sits för kyrkan. För kyrkan är ju som allra bäst bland ond bråd död och orättvisa, när frågor uppstår som människan inte själva kan hitta svar på. Men om folk inte känner sig hjälplösa? Ja, då hamnar kyrkan ganska långt ner på listan.
Det är inte nödvändigtvis kyrkans fel, men pekar ut den kanske största svagheten i vårt civilisatoriska bygge:
Vi människor tror att vi inte behöver något mer än oss själva.
EMANUEL KARLSTEN
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR