I det lilla samhället där vi bor finns allt det vi behöver och mer därtill. Fast det hade min livskamrat och jag ingen aning om eller ens kunde tro när vi flyttade hit. Utifrån sett erbjöd samhället inte alls det utbud av nöjesliv vi var vana vid.
På min promenad ner till vårt lilla centrum passerar jag skolan där båda våra döttrar gått. Det hörs medryckande musik och glada barn från skolgården som får mig att ta ett litet skuttande steg. Med några kliv över övergångsstället vid skolan kommer jag till hembygdsparken. I en liten glänta, där några träbjälkar blir till bänkar och förvandlar sluttningen till en amfiteater, har vi suttit många skolavslutningar och sjungit med i ”Den blomstertid nu kommer”. De skira, ljusgröna trädkronorna bildar då taket i naturens katedral.
Hyreshus varvas med villor på min väg. I två av husen jag går förbi bor nyfunna vänner. De har under djupa och glada samtal visat mig slingriga skogsstigar i omgivningen.
Mitt i vårt samhälle ligger ett berg. Längs med sluttningen på berget får jag på våren njuta av blåsippor i stora kluster. Vid bergsfoten ringlar sig en å genom hela byn. På träbron stannar jag till en stund och lyssnar på bäckens porlande. Framme i centrum går jag in på, det av mig välbesökta, biblioteket. Granne ligger Missionskyrkan. Där har jag funnit en gemenskap på fredagsförmiddagarna i andaktsrummet med utsikt mot berget.
Ett gäng damer och herrar, i generationen äldre och visare, har i flera decennier mött varandra här i bön. På vägen hem tar jag svängen förbi hotellet. Under vintern har min man och jag upptäckt kökets maffiga räkmackor och festliga menyer för avhämtning. I dag får det bli dagens att ta med hem i påse. På vår gata, nästan hemma, går jag förbi fotbollsplanen. När det var kallt och mycket snö spolade några energiska pappor planen. Vips, var det fullt med barn och vuxna som fick på sig skrillorna. Samhället visar oss ständigt nya, oanade inre kvaliteter.
Hemma igen hamnar jag där man brukar hitta mig, på gränsen mellan kök och vardagsrum, i en grå öronlappsfåtölj.
Bara några år efter det att vi blivit med hus insjuknade jag i två livslånga diagnoser. Min yttre värld är väldigt begränsad och utifrån sett kan den tyckas liten. Vardagen är anpassad efter vad jag klarar av och orkar med. Den består mestadels av vila och tystnad.
Även om isoleringen varit större under pandemin har jag stundtals känt mig mindre ensam och utanförskapet har inte varit lika påtagligt. Restriktionerna har varit desamma för alla, inte bara för mig.
Plötsligt har jag kunnat fira gudstjänst tillsammans med min egen församling, via Youtube. Tristessen över att inte kunna göra så mycket har jag kunnat dela med andra. Stressen, över alla aktiviteter och upplevelser jag skulle vilja erbjuda mina barn, har minskat, eftersom mycket av det varit inställt och stängt.
I min fåtölj stillar jag mig och vilar mina trötta ben efter promenaden. Även om mitt yttre liv är begränsat upptäcker jag mer och mer hur den inre världen öppnar upp sig. Här, i tystnaden med Gud, verkar det inte finnas några begränsningar alls. Den inre verkligheten är oändlig, ända i väg till evigheten. Katedralen är hissnande, blåsippsbacken ger mig ro, det friska vattnet rinner från en outtömlig källa, en blick upp mot berget och jag vet varifrån hjälpen kommer, isbanan lockar fram lekfullhetens glädje och gemenskapen får kärleken att växa.
SARA KAMFORS
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR