Varför baka bullar och skura trappor när man kan ”gilla” på Facebook?

När kristen förkunnelse inte väcker anstöt, inte skakar om, är det dags för förkunnaren att fundera över sitt budskap.

Men anstöten får aldrig bli ett självändamål, så att vi istället för att visa på försoningen i Jesu död och uppståndelse blir ambassadörer för vissa åsikter, seder och tidsmarkörer. Paulus är tydlig i sina brev; i saker som inte rör trons kärna ska vi inte provocera i onödan. När det gäller ätande av kött som offrats i tempel, skatter och klädsel är det hänsyn till medmänniskan som är ledstjärnan. En hörnsten är att inte göra skillnad på människor. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, skriver Paulus i Galatierbrevet.

Det var starka ord i det romerska klasssamhället.

Vad är det i den kristna tron som provocerar mest i vår tid? Det beror naturligtvis på  sammanhang. Det är inte samma saker som provocerar new age-aktivister och muslimer, inte samma ord väcker anstöt hos nyliberaler som hos vänstermänniskor.

Men jag undrar om inte den vanligaste anstöten i vår tid är församlingen, att kristen tro hävdar att vi har med varandra att göra.

Många säger sig vilja gå in i kyrkor och tända ett ljus eller lyssna på musik. Många känner sympati för Jesus eller för den kristna tanken på nåden. Många säger sig ha en tro på Gud, men möter Honom helst ensamma i naturen.

Tanken på att höra ihop med andra, att gå med i en församling, att ställa upp blir alltmer ovanlig i det offentliga rummet. Varför baka bullar och skura trappor när man kan ”gilla” på Facebook?

Den här tidsandan gäller förvisso inte enbart församlingar utan alla föreningar. Facket, Hyresgästföreningen, idrottsrörelsen — alla dras med sviktande medlemstal och brist på pengar.

Vi har glömt att det var folkrörelserna som var den första demokratin i Sverige. Det var i frikyrkan, nykterhetsrörelsen, rösträttsrörelsen och arbetarrörelsen som vanligt folk första gången fick rösta. Det var här man lärde sig demokrati.

Det är denna förändring underifrån som skapade svensk välfärd — och som gjort oss relativt förskonade från korruption.

Vi har glömt att vi är kroppsliga varelser. Om något verkligen ska ske i våra liv kan det inte bara gestaltas i tanken eller på ”fejan”. Det måste finnas i våra kroppar — bullbak, trappskurning, kramar, musicerande, skratt, gråt, fötternas minne av vägen vi gått.

I dagens samhälle kan jag skönja en tendens att nyliberala idéer om lönespridning (lönedumpning), valfrihet (nedrustning), individens frihet (den starkes rätt) gift sig med en tillit till samhället som vi fått av folkhemmet. Vi verkar tro att tryggheten finns kvar även om vi inte lyfter ett finger utan bara våra vassa armbågar.

De som aldrig smakat välfärd vet, drillar sina barn och ”svågerpolitiserar” sig fram.

Vi måste välja. Vill vi lyssna på musik i kyrkan kanske det kostar något att hålla kyrkan varm och att utbilda organister.

Den kristna trons kärna är att Gud blir människa och delar våra villkor.

Ordet blir kött. Ordet vill ta gestalt också i vår gestalt.