Vår klimatångest är Guds röst

Vi som i dag lever i västvärlden tillhör de första generationerna på hundratals år som inte riskerar svält.

Välfärden är i princip tillgänglig för alla. Även om klyftor och fattigdom åter ökar har de flesta mer prylar än de behöver. Trots det vacklar vår existentiella hälsa och inte minst många unga mår psykiskt dåligt. Var tredje ung tjej har klimatångest.

Jag tror att ångesten är en spegling av tillståndet i världen. Någonting är allvarligt fel. Översvämningarna, torkan och orkanerna märker vi fortfarande knappt av i Sverige och i stort sett kör vi på som vanligt. Flyger på långresor, äter kött, röstar på politiker som förnekar, eller i bästa fall tröstar, snarare än att verkligen visa ledarskap. Vi kräver hoppfullhet, inte som ett sätt att orka kämpa, utan som ursäkt för att slippa. Nästa generation, tekniken eller Gud ska lösa problemet utan vår medverkan. Men frustrationen växer. Guds kallelse till omvändelse lämnar oss inte ifred.

Jag är nämligen övertygad om att Gud arbetar hårt för att lösa katastroferna vi står inför – genom oss. Att Gud gett oss alla en oro för världen, för varandra, för samhället och gett oss en tydlig uppgift att vara med. Jag tror att Gud i varje människa lagt ner en känsla för vad som är rätt och fel, och en kallelse att stå upp för det som vi vet är rätt.

Vi lider av att se andra fara illa, att sitta och tigga i kylan eller drunkna i Medelhavet på sin flykt till tryggheten i Europa. Innerst inne vet vi att det är fel, men på olika sätt hittar många argument för att slippa ifrån det där ångestframkallande samvetet, den där gudsrösten som tjatar. För när kallelser inte får utlopp så kan det bli som en autoimmun sjukdom, insikterna och känslorna förtär oss. Det goda vi vill, det gör vi inte, men det onda vi inte vill, det gör vi.

När frustrationen över strukturfelen blir övermäktig så är en allt för enkel väg att försöka övertyga sig själv om att man inte vill. Vissa vänder det rentav till vrede mot de drabbade. De vänder sig till stora berättelser som förklarar att de drabbade i själva verket är mindre värda, lycksökare som försöker ta sig innanför våra gränser eller rentav att de egentligen är rika eller kriminella, att de inte är som ”oss”, att de är mindre mänskliga.

Andra, som vägrar acceptera den exkluderande berättelsen vänder det snarare mot sig själva, gräver ner sig i ångesten, eller bränner ut sig i strävan att ta hela världens bekymmer på sina axlar. Men det finns ett bättre sätt. Det finns en tredje väg. Klimatpsykologerna (ja det finns såna) menar att engagera sig för förändring är den allra bästa medicinen mot klimat-ångest. Detsamma gäller alla andra former av samhällsångest.

Och här har kyrkan sin kanske allra viktigaste uppgift: att visa den vägen. Att med sin diakoni stötta initiativ som tar tag i just de problem människa och skapelse står för. Och samtidigt stå upp för att Gud finns. Förklara att vi inte ska sätta oss i Guds ställe och lösa allt själva utan att vi faktiskt har Gud att lämna över det vi inte hinner och orkar till. Det finns Någon att luta sig mot. Någon som står vid vår sida. Någon som kallar oss att verka för sitt rike. Och Guds röst kommer inte främst från predikstolen, utan från vars och ens eget hjärta.

Anna Ardin

0 Kommentarer