Vår bästa tid är nu?!

Nu har nyårsraketer sprakat färgglatt i skyn och vi skriver 2017. Ett nådens år eller ett onådigt? När 2016 sammanfattas i media är det kungafamiljens tilldragelser som står på pluskontot och desto mer på minuskontot. På nyårsdagen skrev en aftontidning: ”Här är allt som kan gå fel 2017. Om ni tyckte 2016 var dåligt – vänta bara tills 2017 kommer igång.” Vilken nyårsdagsrubrik! Optimisten i mig vände sig emot negativismen, och realisten sa att det är bra med öppna ögon men vi behöver inte måla fan på väggen. Som någon klok sa: Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men i dag hjälper Herren.

I gränslandet kan vi titta tillbaka på det som hände under det gamla året och framåt mot det som (kanske!) ska hända under det nya. Det som har varit kan vi lära oss av men inte påverka, och det som ska komma vet vi långt ifrån allt om.

Hur blir det nya året, för mig, för dig, för världen? Det är mycket vi bara kan sia om och annat vi knappt vågar fundera över, men vilka planer eller önskningar har du för din egen del för detta år? Eller tillhör du de som tycker att egna planer är vidlyftiga? ”Det blir ändå som det blir.” Själv har jag gått från att försöka förekomma det som förekommas kan, till att ta väldigt mycket mer som det kommer. Min beredskap finns ändå, den är bara inte lika onödigt uttänkt. Lite så är det även med att titta i backspegeln; lagom är bäst. Att det gick bra för Långben och hans vänner på husvagnsfärden trots att han helt missade den detaljen är inget att luta sig mot.

Med tanke på hur viktigt vi tycker att livet är känns det märkligt att vi lägger så mycket tid på att tänka på det som ska komma och det som har varit, och så lite på det som pågår. Vi har en tendens att vara planerande, flyende, sentimentala, ältande och annat som har med framtid eller dåtid att göra. Och – vilket är viktigt att få sagt – inget är fel så länge det fungerar bra ihop med det liv som levs i presens. För den som har det jobbigt just nu är hoppingivande drömmar för framtiden viktiga. För den som behöver hämta kraft kan goda minnen ge styrka.

”Vår bästa tid är nu”, sjöng Jan Malmsjö. Det är inte så länge sedan som närvaro i nuet blev ett populärt hälsoråd. Jag håller med: vi mår bättre av att fokusera mer på nuet och mindre på dåtid och framtid. Åtminstone vi som har det bra! Hur skulle jag göra om jag gick hungrig eller otrygg eller om jag led av sjukdom eller ensamhet? Ingen aning faktiskt … hur gör man då?

Men kan jag någonsin använda nutiden tillräckligt bra?! Jag som inte är tillräckligt aktiv i vare sig fredsrörelser, flyktinghjälp eller miljöarbete kan ge mig underkänt i Engagemang, men jag vill inte ödsla ork på grämelser över otillräcklighet, jag vill välja att tänka att jag bidrar på det sätt som är mitt och med den förmåga som är min. Jag tror ju mer på varje människas unikhet än på hämmande formstöpning. Några har fått gåvan att engagera sig i rörelser, andra i grannar. Vissa kan glädja med sång, andra med händighet. Vissa är generösa med stöd och uppmuntran, andra med åsikter eller pengar. Tänk så bra det blir när alla bidrar med det de kan!

Det där med vad vi bör lägga vår tid på är ämne för diskussioner och predikningar på många håll. När en kvinna nämnde det lutherska arvet som en av orsakerna till sin utbrändhet fick jag ett nytt namn för pliktkänsla och göra-nytta-syndromet. Om det sedan är Luthers fel eller någon annans spelar mindre roll när prestationsmonstret gnager och otillräcklighetskänslan tynger. ”Du är tillräcklig som du är!” vill jag ropa så det ekar. Varken du eller jag kan rädda världen, men dag för dag kan vi bidra med något litet!

 

Irene Strålberg

0 Kommentarer