Etnologen och strategen Ida Hult menar att den situationen väldigt sällan uppstår. Inte för att vi alltid gör rätt saker – tvärtom – utan för att vi få gånger vågar säga ifrån i en grupp där andra verkar entusiastiska och säkra. Hennes viktiga bok Ärvda svar som jag nyss läst kretsar kring varför så många kloka, kunniga, engagerade och välvilliga människor har så svårt att få något riktigt gjort. Känner du också igen den frustrationen? Att vilja mycket, men att det är så orimligt svårt att åstadkomma verklig förändring? Både privat, på jobbet och i kyrkan.

Riskminimerande organisationer

Ett grundfel Ida Hult pekar på är att vi har skapat riskminimerande organisationer. Det finns sällan något som motiverar oss att lyfta obekväma insikter, eftersom vi då anses vara illojala eller en bråkmakare. Det får till följd, menar hon, att det blir viktigare att inte göra fel än att göra rätt, och få saker gjorda än att rätt ­saker görs. Vi blir mer duktiga än modiga.

Det innebär i sin tur att vi inte tar tag i våra största problem, som klimatkrisen, eller att vi är olyckliga i vår relation, eller att kyrkan tappar medlemmar och inte förmår attrahera människors andliga behov. I stället löser vi de lätta och snabba frågorna – och ingen verklig förändring sker.

Slår på autopiloten

Ett följdproblem av allt detta är att vi allt oftare slår på autopiloten. När det vi lägger det mesta av vår tid och energi på känns meningslöst stänger vi av. Vilket gör oss ännu sämre på att våga den förändring som leder oss till den framtid vi vill ha.

Så vad kan vi göra i stället? Ida Hult ger i sin bok ett flertal förslag och insikter. Här är tre av dem jag fastnade extra mycket för, speciellt kopplat till kyrkan:

Vi behöver öva upp vår skicklighet att se det osedda.

Stanna i tvivlet. Tro och tvivel är syskon. ­Eller som Ida Hult skriver: ”För att förmå se det osedda behöver vi också träna på att mäkta med ovisshet.” När det gäller komplexa beslut är det inte bäst att omedelbart börja leta efter lösningar – vi behöver först orka stanna kvar i frågan och problemet. Här tror jag att kyrkan överlag kan bli bättre på att tala om vikten av tvivlet för att kunna se sanningen.

Accelerande tillvaro

Uppmuntra till pauser. Känslan av handling är förrädisk. Att vi är konstant upptagna och ­lever i en accelererande tillvaro gör oss passiva, skriver Ida Hult. Vi fortsätter att göra som vanligt, för att vi har så mycket vi måste hinna med. Här tänker jag att fastan (och vilodagen!) kan vara till stor hjälp för att stanna upp och vända oss inåt.

Öva upp föreställningsförmågan. Bra ­beslut tas utifrån framtiden. Men vi kan inte tänka oss fram till det utifrån vad som redan har hänt, ­menar Ida Hult, utan vi behöver öva upp vår skicklighet att se det osedda. Detta borde vara kyrkans paradgren, tänker jag. Ändå fastnar vi så lätt i strukturer. Hur kan vi oftare vara öppna för Guds överraskande ingripande?

Så, tillbaka till min första fråga. Skulle du våga lyssna på den tvivlande personen? Tar du ditt eget skav på allvar? Vad skulle hända om ni i er församling satte er ner och på riktigt vågade sätta ord på era största problem, och hur ni önskar er framtiden – och sedan utifrån det gjorde en konkret plan?

Lina Mattebo
redaktör, journalist, skribent och krönikör i Sändaren