Vad vädret kan hjälpa oss att inse

(Att han sedan trodde att jag har förmåga att släcka solen säger en hel del om föräldraskapets orimliga förväntningar och barnets fullständiga tillit i en och samma mening – men det ämnet tar vi en annan gång.)
Givetvis har vi otroligt mycket att vara tacksamma för i vårt land, men just månaden februari gissar jag är ett rätt ovanligt tacksägelseämne. Ganska många dagar den här vintersäsongen har jag ifrågasatt hur våra förfäder resonerade när de hamrade ner sina bopålar just här. Jag har dock försökt knipa igen munnen så gott det går, för att prata om ”väder och vind” ses som ytligt och tråkigt.
Jag skäms lite när jag tänker på alla som frågat mig hur jag mår de senaste tre månaderna, och som till svar fått en väderleksrapport. Som en bekant uttryckte det häromdagen: ”Det känns så himla löjligt att en sådan sak som väder ska påverka en så mycket”.
Men är det inte i själva verket ett feltänk? En önskan om att bemästra allt med tanken – och när kroppen står i vägen för det känner vi oss lite förolämpade, vare sig det handlar om grådaskigt väder, PMS eller åldrande. Vi har en önskan om att vara opåverkbara, ha sinnen av stål, eller åtminstone i alla lägen kunna kontrollera dem. En förlängning av tankegången blir: ”Det känns så himla löjligt att ha en kropp”. Men det är det ju inte. Vi är också våra kroppar. Naturligtvis.
Att vara påverkbar – både av yttre och inre rörelse, såväl väder som sorg – är att vara mänsklig, och något att bejaka. Jag var på en skaparretreat på Styrsö för några år sedan, och kom bland annat hem med en växtfärgad tygbit med orden ”Förbli skör” broderade (nåja, sydda med små stygn) på. Ett budskap jag hittar igen lite nu och då – senast i den fantastiska boken Allt jag inte vill tiga om av den danska journalisten Charlotte Rørth. Hon skriver bland annat: ”Vi ska vara vaksamma. Kroppen hjälper oss med det.” Och: ”(…) om jag törs se med ärlig och genomskådande blick på mig själv och alla mina synder, sår och rispor kan jag bli mer närvarande och vaken. Man kan också uttrycka det som att fortsätta vara skör.”
Det kan vädret hjälpa oss att inse. Inte alls löjligt och ytligt, med andra ord. Vädret kan också påminna oss om något mer: Att vi är en del av skapelsen. Vi kan inte låtsas att vi är väsensskilda från naturen. Både dess medgångar och motgångar. Regn, snö, knoppar och fallna löv  kan vara stora tröstemedel i dystra tider, och hjälpa oss att inte förhärdas.
Så, gå ut en stund i vårvintern. Lyssna till vad Gud viskar till dig genom vinden i björkens blodådregrenar. (Om inte annat tröstar igenkänningen; Det är inte så himla kul att vara björk i februari/mars, heller). Och när solskenet trots allt dyker upp: Låt det fylla dig. Som en av mina favoritpoeter Mary Oliver uttrycker det i dikten The Sun (läs hela, om du får tillfälle):
do you think there is anywhere, in any language, / a word billowing enough / for the pleasure / … / that fills you, / as the sun / reaches out, / as it warms you / as you stand there, / empty-handed – / or  have you too / turned from this world – // or have you too / gone crazy / for power, / for things?

Elin Klemetz
frilansjournalist

----------

frilansanade journalist och redaktör, och en av de nya krönikörerna i Sändaren.

Hur skulle du beskriva dig själv?
– Rätt så introvert. Kreativ. Trebarnsmamma. Och ganska kul, om jag får säga det själv?
Vilken är din tidigare relation till Sändaren?
– Som gammal missionsförbundare har jag känt till och läst Sändaren till och från under många år. Är numera stadig prenumerant.
Vilka är dina hjärtefrågor?
– Människans gudagivna kreativa ådra. Kultur, existentiella samtal, rättvisefrågor. Barnens plats i samhället och kyrkan. Människor som sliter och försöker få ihop sina liv och sin tro i största allmänhet.
Vad inspireras du av?
– Poesi. 2-åringar. Träd. Färg. Konst. Tystnad. Roligheter.
Har du några förebilder i ditt skrivande?
– Inte på det viset att jag ­
strävar efter att skriva som någon ­annan. Men det finns ju givetvis många som är enormt skickliga på vad de gör i sina genrer. Allt från Astrid Lindgren till Göran Greider och Annika Norlin.
Nämn en bok du tycker
alla ­borde ha läst (förutom ­Bibeln).
– Svårt att välja bara en. Det får bli Tomas Tranströmers samlade dikter.