Vad gör jag av allt det fula?

I somras hade jag en period då jag tyckte att jag var rätt bra. Den höll i sig tills jag fick min födelsedagspresent en bit in i augusti: Tre nätter på hotell och tre dagar på musikfestivalen Way out west. Vi hade lyssnat in oss på musiken under sommarens alla mil i bil, samt haft den i lurarna varje promenad eller joggingtur.

Jag var taggad. Festival har alltid varit min grej. Men så, bara några timmar in i festivalen, flyttar en knarrig gammal surtant in i min kropp. Jag irriterar mig så till den milda grad att jag får svårt att njuta.
 
Det är den 22-åriga killen som ställer sig en decimeter bakom mig under en konsert och kedjeröker. Jag mår illa efter en stund. ”Kan du släcka din cigarett?” Han hör inte, eller? Han tittar inte ens på mig.
 
Det är det 17-åriga tjejgänget. De står i ring och skrattar, pratar högljutt och tar selfies istället för att lyssna på bandet. Lite stukad efter cigarettmannen ber jag min man att säga till dem. Han ser lite yngre ut än jag: ”Ssch”, säger han. De tittar oförstående på honom, sedan på varandra, och så fortsätter de att prata.
 
Varje gång jag går ut eller in från scenområdet blir jag överfallen av en arg tjej från ”djurpartiet”. Jag vill inte prata, men hon ger sig inte. ”Hur ofta fikar du?” vrålar hon eftersom jag går med en kaffe i handen. Hon tycker att jag borde stötta djurpartiet i stället för att fika. Jag slinker undan, men snart är hon på mig igen, ännu argare.
 
Varje situation fyller mig med sådan ilska att en lång stund är förstörd för mig. Jag vill nästan skada någon. Under hela Ane Bruns konsert har jag en stor ryggsäck som (i otakt, naturligtvis) dansar så hårt in i min arm att jag faktiskt får ont på riktigt: ”Ursäkta, kan du ta av dig ryggsäcken”. Tom blick. ”Vad vill kärringen”, ser hon ut att tänka. Då vill jag likt Bamse ta tag i henne och svinga henne några varv i luften, för att sedan släppa iväg henne över Slottsskogens trädtoppar.
 
Fast det där med Bamse är en efterhandskonstruktion. Helt ärligt vill jag med våld slita av henne ryggsäcken och tillintetgöra henne med en kommentar om hennes utseende. Det finns en detalj som skulle göra det väldigt lätt. Det svartnar nästan inom mig och jag vill döda henne med mina ord. Som tur är så har jag någon slags filter och avstår. Så här efteråt är jag glad över att jag inte har ett verbalt mord av tonårstjej på mitt samvete.
 
Jag börjar fundera på vad det gör med människor att inte bli respekterade. Om jag, som i vanliga fall har ett stort socialt nätverk och en hyfsat stabil uppväxt, börjar fantisera om att slita folk i stycken efter bara ett par dagar av övertramp, hur ska då människor som aldrig blivit väl bemötta känna sig? Människor vars gränser genom hela livet blivit överskridna. Människor som blivit ignorerade eller utskrattade när de försökt protestera, och som känner en enorm maktlöshet.  
 
Jag ser hur nära till hands det skulle vara att exempelvis bli ett nättroll. Hur allt det där arga du har lagrat liksom måste få ett utlopp för att du inte ska sprängas inifrån. Jag inser också att det enda som skulle kunna rädda ett nättroll är kärlek. Ironi, och påpekanden om hur dumma i huvudet de är, målar bara in dem ännu längre in i hörnen. Eller ska jag skriva ”oss”? Det är kärlek vi behöver. Vi arga, kränkta och besvikna. Och att det finns någon som sett oss och vår situation. Någon som säger att det där som hände dig, det var inte okej.
 

Åsa Hofverberg

0 Kommentarer