Vad är friheten värd när väggarna är borta och nordanvinden viner?

Mycket i våra livsförhållanden rår vi inte över, men Vibeke Olsson är ute efter vår egen inställning. Hur stort utrymme behöver vi – på bekostnad av det gemensamma.

 

I antologin Landet som sprängdes medverkar Eva Hansson med prosadikten ”Älskade måndag”. En arbetslös kvinna för ordet. ”Tänk att få ingå i ett morgonmöte.” Lite längre ner de underbara orden: ”Jag behövde inget stort rum. Mitt inre är oändligt.”

Det slår mig att vår tid gynnar en livsstil som kräver allt större rum. Öppen planlösning, häftigt kök, bostadskarriär, Thailandsresor …

Tidningar och tv svämmar över av vittnesbörd om att frikyrkan, småstaden, arbetarklassen och trerumslägenheten blev för trånga.

Visst finns det miljöer och sammanhang som förtrycker den som tänker själv.

Visst finns det hos oss alla då och då en längtan efter något annat och mer.

Förr trycktes sådan längtan ofta ner, med Jantelag och strävsam kamp för brödfödan. Men jag tror att vi i dag bejakar den för mycket.

Skatten finns ibland under din egen köksspis och inte vid världens ände — som den gamla judiska legenden berättar.

Priset för de allt större rummen vi kräver betalas dels av jorden och kommande generationer när vi bokstavligen värmer upp allt större rum, dels av att den lilla, nära världen faller samman omkring oss. Äktenskap spricker, församlingar och föreningar läggs ner i brist på villiga händer och fötter, grannar känner inte varandra, småbutiker läggs ner, landsbygden avfolkas …

Vad är friheten värd när väggarna är borta och nordanvinden viner?

Det finns politiska och ekonomiska faktorer vi inte rår på bakom avvecklingen av vårt sociala liv.

Men nu tänker jag på det som vi kan rå på, vår egen inställning.

Vågar vi stå upp för glädjen i långa relationer och trofast engagemang?

Vågar vi säga att om ditt inre rum är oändligt måste inte takhöjden alltid vara så hög som du önskar?

Självklart förespråkar jag inte inskränkthet eller att vi ska stå ut i destruktiva relationer.

Bara lite mer balans mellan längtan bort och längtan hem.

Historiskt sett har individen aldrig varit så fri som i den starka välfärdsstaten. Det har varit möjligt att flytta, studera, skilja sig, byta jobb — oavsett vad de rikaste släktingarna tycker. Men välfärden kräver en solidaritet.

Debatten om vinster i vård och skola visar hur en nyliberal ideologi spränger välfärden.

Vi kan inte både ha kakan och äta upp den. Vi kan riva väggarna. En dag kommer nordanvinden och den första snön.

Då är det så dags.

Vibeke Olsson

0 Kommentarer