När hälften av de andra gudstjänstbesökarna gått en trappa ner för att dricka kyrkkaffe och den andra hälften gått hem dröjer jag mig envetet och medvetet kvar uppe i kyrkan. Jag plockar med mina papper, tar hand om förbönslapparna, ställer i ordning psalmböcker, släcker ljus eller bara sitter tyst för mig själv på första bänken. Där kan jag bli kvar. Jag sticker inte under stol med att kaffestunden efter söndagsgudstjänsten är den mest krävande delen i mitt jobb som pastor. Ibland skyller jag på åldern eller hörseln som ställer till det för mig i sorliga lokaler. Ibland skyller jag på att min krävande kreativitet bara orkar leverera i entimmespass. Jag försöker hålla den mest troliga anledningen ifrån mig; jag är bara tråkig, helt enkelt. Eller med en förfinad formulering; Jag är ett asocialt geni.
Det danska ordet ”hygge” har tydligen slagit trendrekord i Storbritannien. Att lättsamt luta sig tillbaka och kravlöst koppla bort vardagspressen har blivit en livsstil som det skrivits flera böcker om. Nu hörde jag att den brittiska hyggetrenden börjat få ge vika för ett annat sätt att förhålla sig till sig själv och sin tidsanda. Nu är det tydligen ”lagom” som gäller. ”I’m living lagom.”
Jag vill varken vara en mysfaktor eller den som personifierar begreppet lagom. Jag vill bara va’, och helst va’ i fred. Detta är inte bara ett söndagsfenomen för mig. Det är, i allra högsta grad, ett vardagsdito.
Mentalt börjar jag förbereda nästkommande gudstjänst redan en vecka tidigare. Jag tittar på tema, läser texterna, funderar på musikalisk inramning och försöker hitta några ord som kanske kan tänkas uttrycka det jag känner för att uttrycka. Sedan är det kört. Dagen därpå sätter jag mig ner med mina tankegångar tillsammans med kantorn och andra medverkande. Jag är redan djupt inne i min gudstjänstbubbla. Under onsdagen får predikan ta form på papperet och under torsdagen revideras den. Fredag – gudstjänsten landar i mig och lördagen försöker jag lura mig fri ifrån den på flera olika sätt. Jag städar, vandrar vid stranden, men så kommer ett tankespån från programmet ”Spanarna” som skulle kunna ge en ny infallsvinkel till söndagens evangelium och så är jag igång igen.
Söndag – och efter 58 minuter av lust och spiritualitet är jag helt slut – tom och tråkig.
Jag är troligen alldeles unik. Ingen annan kan nog känna igen sig i det här.
Tungt reser jag mig från kyrkbänken. Jag möter sorlet och kaffedoften. Jag är övertygad om att det hör till kyrklig tradition och god ton att tacka för predikan. Troligen har det ingenting med själva predikan att göra. Det hör liksom till. Jag flackar med blicken och vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Mitt skräckscenario är att någon insiktsfullt kommenterar vad jag sagt och jag ber till Gud att jag inte jag blir så patetisk att jag hör mig själv citera dagens predikant.
Säga vad man vill om Jesus men varken ”hygge” eller ”lagom” är väl det första man associerar till. Inte heller ”tråkig” eller ”asocial”. Jag vet egentligen inte vad vi har gemensamt. Men är det något litet så räcker det för mig.
I dag är det måndag. Igår är förbi, men jag sträcker mig mot det som ligger framför – nästa söndags gudstjänst.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR