Underbar – precis som alla andra

Pojkbabyn, vars föräldrar råkar heta Sauli Niinistö och Jenni Haukio, snusar än så länge spädbarnssömn tryggt omedveten om det enorma intresse han väcker. Utsvultna på egna kungligheter, längtansfullt blickande västerut mot det svenska hovet efter glansbildsfamiljer är fin-ländarna ivriga att omfamna sin egen presidentprins. Han är den första babyn som fötts i enpresidentfamilj i tjänst. Någonsin.

Det är bara att önska hans föräldrar vishet och benhård integritet i uppgiften att tala om för oss att det finns en stor skillnad mellan att vara en ofrivilligt offentlig eller en officiell person som hans far. Killen är först och främst ett barn som har rätt att växa upp i fred. Det finska folketmåste tygla sin nyfikenhet som ansvarstagande vuxna människor bör, också inför ett presidentbarn. Men visst är det svårt! Presidentkansliets sajt kraschade när babynyheten släpptes, såintensivt var trycket.

Babyn kom till världen en fredagskväll i början av februari på Kvinnokliniken i Helsingfors. Ett alldeles vanligt kommunalt förlossningssjukhus, där tusentals och åter tusentals finska barn har sett dagens ljus. Det här är den nordiska välfärdsmodellens mirakel, det vi hoppas få behålla i våra länder. På många andra hållär det fullständigt otänkbart att ett statsöverhuvud lugnt förklarar att hans barn ska vara precis som alla andra. Födas där andra barn föds. Gå i skola där andra barn går. Väggarna mellan medborgare och medborgare ska vara tunna, med många möjligheter till genomgång.

Likaså är det otänkbart internationellt sett att den hälsovård, service och undervisning som erbjuds alla är så gedigen att den håller furstlig nivå. Att varje barn är ett barn som alla andra och värt det allra bästa ett samhälle kan erbjuda.

Bland dem som gratulerade de nyblivna föräldrarna fanns också kyrkan, med en psaltarvers om vilket underverk varje människa är. Mot bakgrund av presidentparets positiva hållning till kyrkan hittills kan man kanske räkna medatt deras baby också döps så småningom. Något televiserat dopkalas för hela nationen blir det (förhoppningsvis!) inte. Däremot är det en stark signal till folket om republikens president ser det som naturligt att låta döpa sitt barn – och en ännu starkare signal om presidentparet låter bli att bära honom till dopet.

Det är nämligen inte längre någon självklarhet att barn döps.

Dopfrekvensen i den lutherska kyrkan i Finland sjunker stadigt, på vissa orter mer än andra.I takt med det sjunker också medlemskapet.I Helsingfors finns det redan nu områden där färre än hälften av invånarna tillhör folkkyrkan. Det här har fått huvudstadsförsamlingarna att satsa aktivt på att synliggöra dopet bland medlemmarna, bland annat genom kampanjer till faddrar.

Tro bärs vidare i familjen. Det är ett religions-sociologiskt faktum att det ofta är modern som bär vidare aftonbönen och barnpsalmerna. Det här glömmer kanske de ivrigaste förespråkarna för en ”rensad” folkkyrka med dopet som ingång. De förbiser att trons frö kan vara ett okomplicerat Gud som haver. Om länken brister redan i början blir vägen hem till kyrkan oändligt mycket längre.

Det är möjligt – och säkert efterlängtat – att den finländska folkkyrkan får en viss draghjälpi den utmaningen av en familj som råkar heta Niinistö-Haukio.

 

 

May Wikström

0 Kommentarer