Två blåvita mot mörkret

 

Det ligger en blå pin på mitt nattduksbord: Suomi-Finland 100. Jag sneglar på den och undrar vad den betyder för mig, egentligen. Hela året har vi laddat upp för detta.

Den sjätte december är den dag när hela folket traditionellt bänkar sig framför teven för att nästan vara med på den årliga slottsbalen hos presidentparet. Utanför faller mörkret. Finländarna tänder högtidligt två blåvita ljus (fås i minsta snabbköp) i fönstret klockan 18. Det är inget officiellt påbud utan en folklig rit på självständighetsdagen. Till en början lär det ska ha gjorts för att fira svenska kungars födelsedagar, vi var ju faktiskt en del av det svenska kungariket i flera hundra år. Ju längre bort, desto trognare.

När Ryssland erövrade den östra rikshalvan hängde ljuständningen med. Den blev en nu en hyllning till den ryske tsaren. Men under 1800-talets senare hälft satte den ryska förtrycksperioden in. Kärleken från folket svalnade. I början av 1900-talet väcktes de häftiga drömmarna om självständighet hos unga män, som i hemlighet åkte utomlands för att skaffa sig en militär utbildning i Tyskland – den så kallade jägar-rörelsen.  Ljusen fick en ny betydelse. De tändes nu mot förtrycket, för att signalera till jägare på genomresa att här fanns det ett hem som var berett att ge dem nattlogi om de behövde.

”Fristad” är ett av orden som flimrar förbi, när jag researchar. Jag undrar om mitt land i dag kan erbjuda det, till dem som behöver skydd – vare sig de flyr från våld inom landets gränser, i hemmet eller tar sig över den finska gränsen i flykt från fasor på andra breddgrader.

”Frihet” är det andra ordet. Ett stenkast söderut från Helsingfors smyger den låga baltiska kusten ur Finska viken. Jag minns Kyllike, som vi lärde känna under familjens Cypernperiod (efter att vi hade krockat med henne i vänstertrafiken i rondellen i Nicosia den allra första dagen). När det small till var den första reaktionen efter ögonkastet i backspegeln: ”Hon ser ju finsk ut”. Kyllike, gift med en grekcypriot, kom från Estland.

Senare skulle hon berätta om hur hon ibland stod vid järngallret i hamnen för att glo på båtturisterna från Helsingfors. Så nära. Så avlägsna. Den sovjetgrå barndom hon genomlevde kunde ha varit min. Vi levde i parallella världar, men med ett helt universum mellan oss. Och jag minns också den lettiske universitetsteologen jag intervjuade under tidigt 1990-tal om den lettiska kyrkans svåra tider: ”Ni finnar var granit. Vi letter var sand. Vi kunde inte stå emot”.

Var vi det? Eller hade vi bara tur?

Hundra år är en kort tid. Numera lever allt fler för att fira sin hundraårsdag. År 1914 var det tvåhundra år sedan den siste svenske soldaten stupade i ett svenskt krig. I Finland lever fortfarande en skara som deltog i vårt senaste. Fastän avstånd krymper genom blixtsnabba ljuskablar och Norden och Baltikum ses som syskon och kusiner finns det inre avstånd mellan våra länder som är svindlande. Det kan vi inte bortse från.

Självständighet kostar. De som genom den har fått både fristad och frihet har också stigit in i de privilegierade rum där de aldrig, aldrig får glömma dem som saknar bäggedera, som färdas hemlösa i världens mörker.

Vi tänder ljus. Inte för gränsernas skull, utan för frihetens och fristadens. Med eller utan jubileum.

 

May Wikström

0 Kommentarer